Nej, vi har inte diskuterat vad som har hänt. Det gör man inte på ett kloster. Man försöker inte begå självmord heller. Här arbetar man och ber och förströstar på Gud i övrigt.Vi var sju systrar i huset just nu, mig själv inräknad.Jag var klostrets husmor. Föreståndare. Abbedissa.Syster Ingrid hade varit med ända från starten på sjuttiotiotalet, långt innan jag kom hit och tog över rodret.Den förra husmodern, moder Cecilia, bodde kvar på klostret – rullstolsburen och en aning dement, men andligt mer frimodig än någonsin.Syster Lydia kom ett år före mig, det vill säga för sju, nej – åtta år sedan.Syster Veronika avlade de eviga löften för bara fem månader sedan.  Syster Fransiska och syster Hildegard hade anlänt från ett systerkloster i Indien så nyligen att de ännu inte kunde ett ord svenska. De hade skickats hit på min begäran. Vi behövde all hjälp vi kunde få.Det krävde oerhört mycket tid och kraft att driva ett behandlingshem för psykiskt sjuka kvinnor. De indiska systrarna skulle hjälpa oss med trädgården och köket och kapellet – för att inte tala om bageriet! Att leva klosterliv är sannerligen ingen dans på rosor och långt ifrån en sinekur. Alla föreställningar om ett stillsamt liv fyllt av andliga funderingar kommer på skam.Här på Alvika sliter vi och ligger i från fyra på morgonen till nio på kvällen när vi äntligen stupar i säng. I alla fall de av oss som inte har nattjour. Varför?                      Ja, säg det.Ombyggnaden av den gamla herrgården hade verkligen kostat oss tagelskjortan.Vi bestämde oss för att ta emot gäster för att vi ville dryga ut kassan.Sedan gav det ena det andra. Socialförvaltningen hörde av sig och bad oss ta emot en av deras klienter som hade så kallad dubbeldiagnos. Vi lovades rundlig betalning. Kvinnan var tablettberoende och psykotisk och hennes psykoser var religiöst färgade. Hon ville själv komma till just oss. Vi tog hand om henne och hon blev frisk, tillräckligt frisk för att få jobb och bostad. Ryktet om vår kompetens spreds i grannkommunerna. Snart var vi överhopade med brev och telefonsamtal från desperata socialsekreterare som letade efter ställen att placera sina besvärliga klienter på. Marknaden för våra tjänster verkade vara omättlig. Och vi föll för frestelsen. Visst talade vi om Jesu kärlek och att hjälpa de svaga och visst menade vi det vi sa. Fast om vi inte hade varit i desperat behov av pengar hade vi aldrig låtit verksamheten svälla till var den var just nu: fyra vårdplatser med tillsyn dygnet runt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära vänner! Från och med nu hittar ni mig på den nya bloggen:   http://ryskabarder.bloggplatsen.se/   Den är rätt hårt nischad,men kul! ...

Ett nytt år - ett nytt projekt. Under året kommer jag att medverka i en ny blogg, ett projekt där vi tolkar modern rysk poesi och lägger ut tre-fyra dikter i månaden. Vi kommer att fokusera på främst ryska singer/songwriters men även en del moderna k...

Det har varit ett turbulent år för mig, med många omvärderingar, många bekymmer och många vägval. En rolig sak som hänt är att jag skaffat en kolonilott, där överraskade jag mig själv rejält. Under andra halvan av året hade jag för första gången på l...

Vad är det med SVT och deras vurm för manliga genier? Mankell skriver om Ingmar Bergman. Mossigt i överkant. Var är den stora satsningen på Karin Boye? Edit Södergran? Astrind Lindgren, för Guds skull! Ja, jag vet att SVT tog tag i Selma Lagerlöf. Me...

Kan inte fatta att det är sant. Tre veckor ledigt. För första gången på tre år. Ska försöka smälta det. ...