Minns hur det var förra året, så här års. Då lade jag mig och somnade, utmattad, så fort huvudet rörde kudden. Pang! Två minuter senare var jag hur pigg som helst och ångestriden, med bara två tankar i huvudet: "jag är inte klar med romanen!" och "jag ska dö snart!". Sedan flyttade vi sängen, romanen blev färdigskriven, och jag började sova igen. Ska allt börja om nu igen? Jag vet inte. Minns när jag klädde om sofforna. När jag började hade jag inte en susning om hur en symaskin fungerade, hade aldrig varit nära en stuvbit och var totalt handfallen. Först när sofforna var klara visste jag hur jag skulle gjort från början! Och nu är det samma sak. Det har tagit mig tio år att skriva min första roman - men nu vet jag hur jag ska dra i trådarna och sy ihop säcken...

ur romanen... ska jobba mer på miljöbeskrivningen... imorgon (oh, detta ljuvliga ord!)

Vägen ledde över en oändlig gräsmatta, förbi gula byggnader i olika storlekar med äppelträd utanför, eller plommonträd, eller körsbärsträd, och alltid, alltid med utemöbler nedanför farstubron – hela tiden kände jag hur det ryckte i mig, hur jag ville gå in, någonstans, var som helst, bara för att slippa vandra över det ödsliga gröna, förbi fler oljade utemöbler, fler trasmattor uthängda till tork – men Mimmi bara travade surmulet förbi hus efter hus.

                      - Var bor dina föräldrar, egentligen, frågade jag till slut.

                      Mimmi gav mig en av sina blickar.

                      - Där, sa hon och slängde ut armen åt en trädsamling i fjärran där något vitt mycket riktigt lyste igenom.

                      Vi vandrade vidare. De gula husen tog slut och vi kom in i en allé, tätvuxen och, tack och lov, rätt kort. Träden steg åt sidan, slog upp porten mot ett grusplan – jag höjde blicken – och tappade andan.

                      Som en saga född ur havsskum, eller något. Slottet uppe på kullen kråmade sig i solskenet, blinkade förföriskt med sina fönster. Bakom det öppnade sjön sig, nerstörtad och för en kort minut trodde jag att Narnia verkligen fanns och att jag var där och såg slottet Paravel med egna ögon.

                      Det dröjde inte länge innan illusionen skingrades för vinden.

                      Inte var Paravels slottsgård nerskräpad med cyklar, pingisbord, basketkorgar och ja – trasmattor på tork. Där fanns inga oljade utemöbler i trä, och inga fula parasoller.

                      Jag såg mig omkring med stigande förtvivlan. Mimmi ställde sig en bit ifrån mig, stelt stirrade hon på slottstrappan.

                      Där, i den pampiga stenlagda entrén, stod en kvinna. Hon höll handen som en solskärm ovanför ögonen och spanade på oss.

                      - Vem där, ropade hon.

                      Mimmi mumlade: ”Hej mamma”, så tyst att bara jag kunde höra det.

... jodå, jag skrev den men ämnet är känsligt och jag ska forska vidare, skriva mer och ro hela resonemanget i land. Det räcker inte att bara provocera, man ska ha på fötterna också... jaja, det är mycket med det jordiska.

Tyvärr inte jag... men en glad nyhet är att mina pengar dök upp på kontot idag. Knappt har jag hunnit glädja mig färdigt förrän jag bröt ihop igen: när jag skulle köpa flygbiljetter till London visade det sig att alla billiga sådana var slut! Det är dyrt att vara fattig, eller, som man säger på ryska: när det regnar manna från himmelen har den fattige ingen sked. Å andra sidan har jag haft den mest underbara eftermiddagen: jag har fikat mig igenom halva Kungsholmen och läst en halv bok. (Hm, skulle kanske fikat vidare och läst mer?). Hur mycket har jag skrivit på romanen idag? Noll sidor noll noll ord. Nu ska jag förbereda morgondagen och fortsätta stimma för mina flygbiljetter. Kram!

Blev så glad imorse när jag fick brev från Solja Krapu som hade läst Mirakelkuren. Hon kom med kloka synpunkter och överhuvudtaget kände jag mig peppad av hennes brev. Och så är hon ju en lysande poet också! Jag brukar använda hennes dikter i undervisningen och en gång gjorde min man en predikan kring "Jag behöver busschauffören".

Jag undrar om jag överhuvudtaget kan samla mig till något arbete idag trots att jag måste. Istället ser det ut som att jag ska lägga eftermiddagen på att jaga mina förfallna fakturor. Den äldsta är från 4 sptember! Tänk om jag betalade hyra eller el på samma sätt, flera veckor efter förfallodatum med ursäkten att det är "lite stopp i maskineriet just nu".

Men icke desto mindre ska jag läsa två böcker idag och skriva en liten krönika - om våldtäkt. Får se om någon vill publicera den. Nej, nu får jag rycka upp mig!