Helt plötsligt gick det upp för mig vad jag ska uppnå med att skildra relationen mellan Elisabet och hennes dotter! Det handlar naturligtvis om att som förälder slits man mellan att å ena sidan vilja ha sina barn mycket nära sig känslomässigt - och å andra sidan vilja att de ska bli lyckliga på sina egna villkor. När barnen är små är de fullständigt beroende av föräldrarna och jag misstänker att föräldrar kan njuta av det och sedan ha svårt att acceptera när barnen får egna tankar, skapar en egen inre värld med egna preferenser, som föräldrarna inte kan ha kontroll över. Sedan kastar barnen loss även fysiskt, flyttar ut och blir ihop med främmande människor, och bryr sig mer om dem än om någon annan. Elisabet är ju ledsen när hennes dotter åker till Israel, gifter sig med en ultraortodox och bosätter sig på Västbanken. Sedan när dottern kommer hem finns det tillfällen när Elisabet vill få Rebecka att stanna i Sverige. Men på slutet måste hon släppa henne! Helt! Och acceptera dotterns rätt till ett eget liv, väsenskilt från modern, ett liv där de kanske inte ens kan umgås, men som ändå är hennes eget.