Vi åkte till klostret tidigt på morgonen och såg fram emot en stillsam fika med de vitryska nunnorna, och ett stillsamt samtal om hur de bäst ska kunna genomföra en insamling till ett barnhem för barn med Downs syndrom. Nåja, vi kom. Och det började väldigt stillsamt med ters och en liten kopp kaffe. Nunnorna, två unga tjejer, hade kört en vit buss från Minsk till Sala via Oslo. På vägen lade motorn av. De fick poliseskort den sista sträckan och kom fram vid tresnåret på morgonen. Efter kaffedrickandet frågade nunnorna, som hette Olga och Tatiana, om vi kunde hjälpa dem att bära in sakerna i rummet. Vi tolkade det som att vi ska hjälpa dem att bära in resväskorna till sovrummet. Snällt traskade vi efter dem till bilen, som de backade in, och så gick jag in i rummet - som var ett alldeles tomt rum, bortsett från ett bord och en hylla. Jag vände mig om - och såg min man bära in.....................banankartong efter banankartong efter banankartong. Jag såg ut som ett stort frågetecken. Olga log och frågade om jag hade lust att hjälpa till att packa upp.

För att göra en lång historia kort - på mindre än en timme var rummet förvandlat till en välsorterad butik med klosterhatverk. Keramik, ikoner, ljusstackar, leksaker, änglar, nyckelringar i form av påskägg och tysen andra pryttlar och mojänger. Munkarna kommenderades att hämta cd-spelaren, nunnorna satte på skivor de själva spelat in, tände rökelse - och vips förstod vi HUR nunnorna samlar in pengar till barnen på barnhemmet. De åker på säljturné! Men varifrån i fridens namn skulle kunderna komma? Östanbäcks kloster ligger, för er som inte känner till det, mitt i skogen. Nåja. Munkarna visade sig vara mästare av marknadsföring (kära någon, kan inte mitt förlag anställa dem?). De hade satt in annonser i lokaltidningarna, försäkrat sig om att det skulle komma reportrar och dessutom tre busslaster med turister! Kort sagt fick vi hjälpa till med försäljningen, åt i skift, lärde oss allt om åtminstone åtta helgon - och i morgon ska vi tillbaka och leka affär igen!