Läste precis dagens inlägg. Frågan är aktuell för mig också nu. Så här resonerar figurerna i Drottningflickan:

Jag har nog bestämt mig för att fortsätta. Tack, Maria! Min man har också peppat mig hela dan - gick iväg och köpte en rosa flanellpyjamas till mig, och ett par rosa sovstrumpor! Allt överlämnades i ett hårt packet med en flott röd rosett om!

Nåja, som man säger på ryska, "har man kallat sig själv för en riska får man krypa ner i svampkorgen". Har jag kallat mig själv för författare får jag väl göra bort mig.

Precis när jag var på väg in i depressionens djupaste hål kom gårdagens recension av Mirakelkuren från Arbetarbladet i Gävle. Någon som förstår - det är allt som behövs för en författare. Jag undrar - är alla mina kollegor lika manodepressiva, eller som det heter nuförtiden, bipolära, som jag? Saknar jag fullständigt självkänsla och behöver städnig bekräftelse för att hålla mig flytande? Är recensionen ett tecken på att jag ska fortsätta? Denna skrockfullhet - är det personligt eller något jag delar med andra inom skrået? Frågor, frågor, frågor...

Det känns så, och jag somnade med den tanken igår. Det jag skrev tyckte jag var kverulantiskt, befriat från mening, kärlekslöst. På morgonen fick jag i och för sig ett gulligt peppningsbrev från NaNoWrimo, undertecknad Neil Gaiman, där han menade att just den reaktion var naturlig under just den fasen av skrivprocessen, och det var ju hemskt sött och omtänksamt, men jag är fortfarande dyster. Varför lägger jag inte bara ner och undervisar istället och pillar med mina krönikor och recensioner, för det är ändå det jag får störst uppskattning för. Romanskrivandet har hittils bara gett mig stress, huvudvärk och konflikter, mycket litet av processen har egentligen varit roligt. Mirakelkuren var kul fram till det skulle till tryckeriet. Jo, visst var det fint med Tysklandsförsäljningen, men samtidigt väldigt abstrakt. Jag är så oändligt trött. Nej, jag bestämmer inget idag utan fortsätter att känna efter lite till.