... men jag ska ju skriva en roman också. Det har gått så fint för mig i helgen, jag har skrivit i det vansinniga tempot av 10 ttckn om dagen och dessutom bra saker som jag slapp radera dagen efter. Idag har jag kopplat av med att undervisa i tolv timmar på raken. Det går också fint. Lilla

duracellkaninen är mitt nya signum, min förebild, min bästa vän. Jag är manisk, men på ett trevligt sätt (hoppas jag i alla fall). Och som stöd och inspiration läser jag Susan Howatch, Segrarens lön (Ultimate Prizes). Det blev den till slut, och inte Mystical Paths, som jag trodde jag skulle välja som min romans följeslagare. När jag skrev Mirakelkuren läste jag Dennis Lehane. Skumt.