Efter att ha haft lika många besök på bloggen idag som jag annars brukar ha på en vecka har jag förstått att bråket Drougge-Salomonsson väcker starka känslor. Har nu uppdaterat mig, läst de andra bloggarna och kommentarerna på SvD. Det som framkommer är att det tydligen finns ett outforskat trauma här: svenska män som misshandlats psykiskt i sina relationer. Det är ju som dödsfall: när någon dör aktualiseras vår egen sorg. Och nu aktualiseras tydligen ett undangömt problem hos väldigt många män. Svåra skilsmässor, orättvisa vårdnadstvister, smärtande kärleksbesvikelser. Hallå, män där ute! Skriv! Det är dags för en ny mansrörelse, där männen vågar blotta sina sår!

En annan sak jag tänkte på är bilden av en relation där någon måste vara skurken och någon annan offret. Men går det verkligen att jämställa ett kärleksförhållande med en rättegång? Ens i efterhand? Är inte relationen mellan man och kvinna det sista stället i världen där man ska leta efter rättvisa, i dess juridiska och politiska betydelse?

Hittade en bit ur Mirakelkuren där en av terapeuterna svarar en kvinna som klagar över problem i förhållandet: "Din trötthet och din motvilja kommer - tror jag - av att du innerst inne liknar honom. Våra partners tenderar att i sitt yttre beteende spegla vårt inre tillstånd".

Fick ett mejl från min redaktör igår - hej och hå, och ska vi inte börja tänka omslag. Omslag? Ja, prata om att att ångesten rusade i höjden och paniken tilltog. Men jag pratade med min man om titeln och han tyckte att "Drottningflickan" lät roligt. Teman i boken utkristalliserar sig nu med häpnadsväckande hastighet. Mor och dotter-problematiken, naturligtvis, men även boken sagoelement. Slottet med den onda slottsfrun, klostret och trollkarlen, häxor och sköna jungfrur.

Träden steg åt sidan, slog upp porten mot ett grusplan – jag höjde blicken – och tappade andan.                     

Som en saga född ur havsskum, som en riddare sekunden innan han ska vakna i en grotta där han sovit i hundra år, eller en sjöjungfru i färd med att visa sig för en drunknad.Slottet uppe på kullen kråmade sig i solskenet, blinkade förföriskt med sina fönster.

Bakom det öppnade sjön sig, nerstörtad, och för en kort minut trodde jag att Narnia verkligen fanns och att jag var där och såg slottet Paravel med egna ögon – dess torn och tinnar, djärva burspråk och vajande fanor.                      

Det dröjde inte länge innan illusionen skingrades för vinden.                     

Inte var väl Paravels slottsgård nerskräpad med cyklar, pingisbord, basketkorgar och ja – trasmattor på tork. Där fanns väl inga oljade utemöbler i trä, och inga fula parasoller. Men här, runt det storslagna, ståtliga huset, rådde det typiska kaoset som kännetecknar varje barnfamilj.

Läste naturligtvis Niclas Salomonssons genmäle i SvD - hur skulle man kunna låta bli? Synd att författare sällan syns i samhällsdebatten i andra roller än tok/toka, ego-på-väg-att-spricka eller gnällspik-av-Guds-nåde. För kontrastens skull kan man ju se på Liza Marklund, som är strikt professionell och väljer att göra sin röst hörd i de viktiga debatterna om kvinnors och barns rättigheter. En snabb fundering så där en regnig dag i det aktuella bråket mellan en författare och hennes före detta agent är hur otroligt populär OFFERROLLEN har blivit. Finns det fler än jag där ute som tycker att offerpositionen är en kraftfull maktposition? Det är lättare idag att gå ut offentligt och säga "jag har blivit misshandlad och våldtagen och nu vägrar jag att hålla tyst längre" än att gå ut och lika frankt erkänna "jag har misshandlat och våldtagit och jag ångrar mig". Därför hejar jag på Niclas Salomonsson och han får min respekt för att ha vågat erkänna en så stigmatiserande handling som att ha slagit sin flickvän.