Fyrtio undervisningstimmar har jag den här veckan, imorgon ska jag föreläsa på en folkhögskola, på torsdag ska jag skriva recension och någonstans ska jag skriva en föreläsning om poesi (poesi? vilken poesi? vad är poesi?). Pratade en stund med ordförande i Ventus om att sälja event till företag, pratade en stund med en nyetablerad förläggare som bland annat gett ut en bok om en eremitfamilj i Sibirien. Somnade i soffan på jobbet, vaknade, läste elevernas texter, pratade en liten stund med Lennart (som skrivit den roliga boken En skrivarkurs för särlingar ), fortsatte att undervisa. Duracellkaninen vilar - jag har tagit dess plats. Romanen? I mina tankar på väg till och från tunnelbanan drabbas jag av psykologiska insikter - Ludvig måste göras valpigare! Han är inte så klarsynt som i Mirakelkuren än! Det är ju fem år tidigare, han är fortfarande omogen, tror att han kan börja livet på nytt varje morgon. Det är lite guldfisk över honom - när han simmat från kat till kant i akvariet för tusende gången njuter han fortfarande av nyhetens behag.

Ska jag prata om idag - hela dagen. Det snöar, jag har fortfarande ingen vinterkappa och inga vinterstövlar, men igår lyckades jag handla varma strumpbyxor i alla fall. Jag har riktig shoppingfobi. Ständigt rädd för att köpa fel grej - köper jag naturligtvis fel grejor. Fast fobin har minskat något sedan jag lyckades gå ner i vikt så pass att jag kommer in i en anständig storlek 38-40 istället för 42-44. Friden, den hett efterlängtade friden är dock långt borta. All den här ångesten - det är ju bara så att universum tar mig i nacken och skakar om mig, som en hundmamma skakar om sin valp, och det är en nödvändig och naturlig process.