Vilken välgörande arbetsmiljö! Jag sitter här med utsikt över Mälaren och skriver mina tio tusen tecken om dagen som om jag aldrig haft någon skaparångest alls! Idag kom jag på en viktig sanning om Drottningflickan (som förresten är numera romanens officiella titel, inte bara ett arbetsnamn). Den ÄR inte som Mirakelkuren! Det är en helt annan bok, med en helt annan själ och jag måste acceptera det. Barnmetaforen fortsätter att äga sin giltighet. Jag drabbades av förlossningspsykos när Mirakelkuren kom ut men under tiden jag skrev den fungerade jag som en dammsugare ungefär: allt som hände runt omkring mig åkte raka vägen ner i boken. Därför kunde jag skriva det manuset på kafferaster och andra tidsstumpar. Men Drottningflickan kräver min totala uppmärksamhet! Hon är en helt annan flicka, med sin egen personlighet. Så fort jag vänder mig bort en liten stund slutar hon kommunicera med mig. Alltså måste jag isolera mig medan jag skriver - och Sigtunastiftelsen är perfekt, även om det är dyrt. Men jag tröstar mig med att jag verkligen behöver bra avdrag - jag kan ju inte bara åka taxi och köpa färgpatroner hela tiden.

Rätt miljö för Drottningflickan               Jag, när jag skrev Mirakelkuren

Det finns en del att fundera över i artikeln som idag finns publicerad på Brännpunkt. Jag har ju själv valt att leva i ett kristet äktenskap, med vigsel i kyrkan och löften om trohet intill döden och gemensamma barn. Hur har det blivit med det? Ambitionsnivån har alltid varit hög, men vi har inte alltid lyckats med exakt allt vi föresatt oss. Sådant är livet. Många av mina närmaste vänner har valt att leva på helt andra sätt än jag - också de med hög ambitionsnivå och blandade resultat, för sådant är återigen livet. Sambo och särbo, partnerskap och celibat - valen är många i vårt samhälle, i vårt hörn av världen. Kanske något att besinna? Det är inte överallt det står ett smörgåsbord dukat med valmöjligheter. Och nu kommer jag fram till min poäng - livet handlar om att välja. Varje val innebär smärta. Att välja är också att välja bort, och det gör ont. Att välja att leva i en samkönad relation är att välja bort biologiskt gemensamma barn. Att välja att leva i en heterosexuell relation är att välja bort friheten från att skaffa barn. Vem vill frivilligt utsätta sig för smärta - helst vill man äta kakan och ha den kvar, bjuda andra på samma kaka och baka om kakan - samtidigt. Och i denna längtan, denna dröm om att slippa smärtan lever lagstiftarna just nu. Helst ska ingen ha ont. Är det då en rimlig ambition för ett samhälle - största möjliga smärtlindring?

Äta? Ha kvar?