Tack, Åsa Ericsdotter för en nyttig påminnelse! Och den som ändå tvekar och undrar hur man ska klara julen utan de obligatoriska promillen kan ju lyssna på Olle Carlssons predikan i dagens gudstjänst i P1 - naket och enkelt delar han med sig av sina erfarenheter, förankrar sitt resonemang teologiskt utan att krysta. Barn och alkohol hör inte ihop. På samma sätt som man inte vill utsätta sina barn för passiv rökning ska man låta bli att utsätta dem för passivt drickande. Argumentet att barnen ska lära sig att dricka civiliserat genom att iaktta föräldrarna göra detsamma håller inte - att dricka alkohol kan inte jämställas med pedagogisk måltid. Men resonemanget är inte populärt - det innebär en uppoffring för föräldern och uppoffringar står inte högt i kurs överhuvudtaget. "Offer" och "offra" är mycket laddade ord, de antyder att en del av vårt självbestämmande går förlorade. Så - för att bekräfta sitt oberoende, sin "vuxenhet", som Åsa Ericsdotter skriver, väljer många föräldrar att dricka sprit i barnens sällskap mot bättre vetande.

Vid frukosten lusläste jag Berthold Frankes artikel i SvD - tyskarna drömmer om Sverige som en oskuldsfullare version av Tyskland. Det han skriver om debattklimatet i Sverige är oerhört träffande.

En centraleuropé som läser svenska tidningar upphör aldrig att förvånas över i vilken utsträckning de moraliska frågorna står i förgrunden, hur allvarsamt och utförligt man diskuterar teman som uppfostran, hälsa, psykiska problem eller de diskriminerades situation, medan världen runtomkring bokstavligen flyger i luften. Baksidan av denna värdefulla kultur, som bärs av medkänsla och saknar varje inslag av narcissistisk art, är provinsialismen, den totalt oanfrätta, som ständigt får den hårt prövade centraleuropén att ställa sig frågan om vännerna från norr ändå inte är något naiva.

Jag blev nästan gråtfärdig där. Medkänsla, ingen narcissism, den allvarliga inställningen i moraliska frågor. Själv tänkte jag förstås på varför ett tyskt förlag köpt Mirakelkuren. I den kontexten som beskrivs i artikeln - vad är bilden av Sverige i min bok? Inga poliskomissarier där, inga naturbeskrivningar. Konstigt nog finns det faktiskt en älg med i boken, men det kan väl inte vara därför? Kanske utvecklar min bok bilden av den grubblande, den andlige svensken? Den orörda naturen som speglas i sinnen öppna för det övernaturliga? Jag har ingen aning. Å andra sidan var Marianne Fredriksson älskad i Tyskland - hon är inte omnämnd i artikeln, men hon stod väl inte för några lik i solnedgångar?

Nyckeln till framgång?

Ja, det var jag verkligen igår. Varannan dag betraktar jag mitt manus som genialt, varannan dag vill jag bara fly och omskola mig till vaktmästare. Jag undrar om det finns tristare funderingar än så. Kanske felköp av en tröja? Sådant man kan älta utan att det egentligen rör sig i själen. Hur som helst kämpade jag på, skrev ett par intetsägande scener - och fick sedan ett gott skratt på kvällen när jag läste förlagets vårkatalog. Jens Lapidus ska komma ut med en bok i vår. Den har ingen titel. Och inget utgivningsdatum. Och han har bara skrivit hälften, säger han i intervjun. Är det ett marknadsföringstrick? Intevjun kan ju ha gjorts för ett bra tag sedan. Men lite roligt var det i alla fall och jag blev lugnare. Min bok ska ju inte ut förrän i höst! Jenny Lexheds bok kommer ut i mars - den ser jag fram emot. Fint omslag och bra titel! Idag ska jag ut på äventyr - mötet med skrivargruppen och sedan måste jag bara besöka Kungsträdgårdens julmarknad! Undrar hur moder Magdalina klarar sig... Igår blev det också klart att Olga inte kommer, läkarna har avrått henne. Trist. Och ikväll ska jag skriva - med förhoppningsvis bättre mod.