Augustpriset i den skönlitterära klassen till Wijkmarks roman Stundande natten - är det ett tecken i tiden? Tyckte bokhandlarna, bibliotekarierna och kritikerna att den läsande allmänheten är nu mogna för att besinna sin dödlighet? Intressant. Döden borde vara ett mycket större ämne i litteraturen med tanke på dess frekventa förekomst. Bengt Jangfeldt vann med sin Majakovskij-biografi (grattis, Bengt!) - som jag inte klarade av att läsa. Inte därför att det var något fel på boken, den är verkligen lysande, men jag stod inte ut med huvudpersonerna som tedde sig direkt ondskefulla i sin självupptagenhet och andliga girighet. På det sättet var även den en bok om döden. Har vi alltså en trend här?

Kyrkoåret har ju precis bara börjat. Men när jag skriver lyssnar jag på musik och vissa låtar blir ledmotiv i romanen. Den här dikten, tycker jag, förmedlar en klosterstämning, i detta hur systrarna samtalar med varandra, i hur syndabekännelsens och förlåtelselsens kraft gestaltas. För att inte tala om slutet, och överhuvudtaget diktens tidsinramning - mellan Lazarus uppståndelse och början på passionsberättelsen. Jag tänkte på Olga och Tatiana, de har exakt samma jargong sinsemellan som systrarna i dikten! Förresten är de senaste nyheterna att de kommer till Stockholm i alla fall. Jag förstår inte riktigt hur Olga ska köra med bruten arm, men systrarna är fenomenala!

Vaggvisa för Marta och Maria

text och musik Nadezhda Sosnovskaja

min övers. Spår 16

Småbarn sover. Profeterna sover.

Det är mörkt över Betania.

Stjärnorna i himlen tecknar

Raderna i botpsalmen.

En månlös värld, en hemlös värld,

Sover, upplyft mot sin frälsning.

Till och med den återuppväckte Lazarus

Sover lugnt de levandes sömn.

Gästerna har lämnat huset,

Elden har slocknat i härden.

Bara Lazarus systrar är vakna

denna sena timme.

”Förlåt mig, lilla syster”,

säger Marta tyst,

”Varför stimmade jag så för,

varför klandrade jag dig?

Jag ville vara gästerna till lags,

Och så blev det jäkt och fjäsk.

Jag skulle gjort som du istället,

Satt mig ner vid Hans fötter”. 

”Min skuld är också stor”,

svarar Maria henne.

”Jag lät dig ensam sköta festen,

struntade i gästerna. 

Hur ska jag någonsin gottgöra

dig? Det gör så bittert ont

Att du inte kunde höra,

Kära syster, vad Han sa”.

Systrarna gråter, förlåter,

tröstar och håller om.

De ber tyst sin kvällsbön,

Somnar med lätta hjärtan.

Sov nu systrar, hämta krafter.

Änglar vakar kring ert hem.

Frälsaren i gryningstimmen

rider mot Jerusalem.