Morgonpromenad - check! Mysig frukost med tidningsläsning -check! Den gulliga dikten om ängeln och barnet som vi skrev ut en gång i tiden till en psalmverkstad lades ut idag!

Och så ett djupt samtal, för det väcktes så mycket tankar idag av intervjun med Bengt Nordin i SvD. Vad hade det svenska litteraturlandskapet varit utan honom? Frågan är om efterträdarna kan ge järnet på samma sätt. Själv sitter jag ju i valet och kvalet fortfarande - min utlandsagent är jag mycket nöjd med, men den svenska marknadsföringen är ett så sorgligt kapitel att jag försöker bara glömma. Hade jag börjat tänka på det aktivt skulle jag sluta som tvångsintagen.

Det är fortfarande ont om inhemska ageneter - finns det duktiga och framåt försäljare/marknadsförare där ute som har lust att sätta sig in i bokbranschen? Att sälja är en särskild begåvning - att skriva är en annan. Men många författare tycker fortfarande det är skämmigt att prata om marknadsföring. Som om böcker skiljde sig i försäljningssammanhang från surströmming.

Hur som helst var det dessutom riktigt lärorikt att få bli påmind om Marianne Fredriksson! Och artikeln avslutas också med en referens till henne.

Att historisk roman är den nya deckaren håller jag med om - framför allt om någon i Sverige lär sig att skriva humoristiskt i genren.

Kan otrohet vara bra för ditt förhållande? Svenskan tog upp frågan, Expressen hakade på. 80% av de tillfrågade tycker inte alls att det är någon god idé att ha en affär - jag trodde jag skulle dö av skratt. Vem hade förväntat sig en annan reaktion? Sverige är fortfarande en djupt moralisk nation. Otrohet förlåtes inte. Trots att medierna krampaktigt försöker förmedla en bild av att "anything goes", polyamorositet och queer. Men på djupet håller jag ju med Esther Perel - det är en verklighet, en självklarhet att varje förhållande lever "i skuggan av en tredje" och att det är den spänningen som så att säga håller linan uppe. Om man gör sig medveten om saken kan man hantera spänningen - hela Mirakelkuren bygger på den tanken. Jelena måste kämpa sig igenom sin fascination för Ludvig för att kunna hantera sitt eget äktenskap. Men om man INTE medvetandegör problemet hamnar man i långt värre situationer, där verklig skilsmässa kan bli faktum.

Fick ett gott skratt imorse. Kronofogden jagar Fuglesang. Jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes den ryska klassikern "Den gyllene kalven". Tiden är 1920-talet men vissa saker är sig lika:)

Upptakten till berättelsen är att tidningarna rapporterar om att den store hjälten, piloten Sevrjugov, är försvunnen i samband med en räddningsoperation i Antarktis.

Ännu större sensation väckte uppgifterna i kollektivbostaden Korpgränden.

- Han är borta, våran granne, sa före detta vaktmästaren Nikita när han torkade filtstövlarna ovanför spisen. Borta, lilla gubben. Allt på grund av det där flygandet. Människan är skapt för att gå, för att gå och inte flyga.Han vände och vred på filtstöveln.

- Nu har han minsann flugit klart, den gulögde, mumlade den lilla gumman som var så gammal att alla glömt vad hon hette. Och nu blev ett rum minsann ledigt.

Gumman var den första att uttala det ödesdigra ordet, som länge har legat gömt i de inneboendes hjärtan. Plötsligt började alla tala om hjältepilotens rum: före detta bergsfursten, numera österlandets proletarie Hygienisjvili, och Dunja som sov på en fältsäng hos moster Pasja, och moster Pasja själv, alkoholiserad torgmadam, och före detta hans maj:ts kammarherre Mitritj, kort sagt alla, anförda av ordföranden Lucia Fransdotter Pferd.

- Som sagt, sa Mitritj och rättade till glasögonen, eftersom kamraten uppenbart är försvunnen bland isarna måste vi bestämma vad som ska ske med hans rum. Jag personligen har behov av extra bostadsyta.

- Vad ska en man med extra bostadsyta till, invände Fältsängs-Dunja. En kvinna behöver den mycket bättre. Det här är kanske den första och sista gången i mitt liv som jag har en sådan tur, att en man försvinner.

Hon höll på länge, pratade till höger och vänster för sin sak och njöt uppenbarligen av att så många gånger som möjligt ta ordet ”man” i sin mun

.......................

Samma dag skakades världen av ytterligare en sensation: den modiga Sevrjugov hittades! Radioamatörer i Novgorod, Quebec och Rejkjavik fick in hans nödanrop. Han satt fast på 84:e parallell, mitt bland isbergen.Sju isbrytare skickades för att undsätta hjälten. Grannarna på Korpgränd kände sig modstulna, men denna känsla förbyttes i ett lugnt självförtroende. Isbrytarna tog god tid på sig.

- Vi tar rummet, sa Nikita, och därmed basta . Han sitter ju där på en isflak i lugn och ro medan här har t ex Dunja all rätt i världen. Enligt lagen får en konraktsinnehavare ej vara frånvarande i mer än två månader.

- Att ni inte skäms, sa Barbara och visade upp tidningsrubrikerna. Han är ju en hjälte! Han är på den 84:e parallellen! Titta här: ”Fångad bland isbergen”. 

- Isberg! Sa Mitrich hånfullt. Det kan vi visst förstå. Alla de där Isberg, Weissberg, Aisenberg, Rabinovich! Ut med honom! Och hans grejer kastar vi ut

......

Det var precis det som hände. Samma dag som den första isbrytaren nådde hjältepilotens tält bröt medborgare Hygienisjvili upp låset till hans lägenhet och slängde ut hjältens tillhörigheter i trappen.Dunja flyttade in och släppte omedelbart in sex inneboende som fick hyra var sin fältsäng.

Och om piloten Sevrjugovs ära och berömmelse bara hade varit en pyttebit mindre än de han hade erövrat tack vare sina hjältebragder skulle han aldrig fått tillbaka sitt rum – och ända till sin död hade han fått kalla sig – inte ”den modiga Sevrjugov” eller ”isarnas hjälte” – utan kort och gått ”käranden”

förkortat efter Ilf/Petrov

Idag ska vi verkligen ge den en omgång. Ju mer jag läser den pjäsen desto mer fascineras jag av den musikaliska rikedomen i den, de symfoniska kvalitéerna. Hur de olika personerna spelar upp var sitt tema, och hur i sammanflätningen av dessa teman mäktiga melodier drar iväg med åhöraren. Tänk att skriva så! Ja, mitt eget självförtroende är ju i botten. Har legat sömnlös hela natten och haft ångest för romanen - och ifrågasatt om det är normalt att som vuxen människa på allvar bekymra sig om en påhittad figur ska få leva eller inte. Just nu tvivlar jag till och med på om jag själv ska leva - fast det kommer man ju inte undan. Livet, till skillnad från litteraturen, är livskraftigt i sig självt. Eller finns det någon där ute som skriver OSS? Utan vars ansträngningar vår egen intrig skulle stanna upp? Vår karaktärsutveckling stagnera?

Äntligen! Nu kan vi ses där också, det är ju praktiskt. Och på hans blogg finns lite bilder från nunnorna i Minsk. (De är ju på väg till Sverige igen, men det dröjer några veckor). Hm...vår katt dricker te med mjölk...på fat...det var konstigt.

Läste precis dagens inlägg. Frågan är aktuell för mig också nu. Så här resonerar figurerna i Drottningflickan:

Precis när jag var på väg in i depressionens djupaste hål kom gårdagens recension av Mirakelkuren från Arbetarbladet i Gävle. Någon som förstår - det är allt som behövs för en författare. Jag undrar - är alla mina kollegor lika manodepressiva, eller som det heter nuförtiden, bipolära, som jag? Saknar jag fullständigt självkänsla och behöver städnig bekräftelse för att hålla mig flytande? Är recensionen ett tecken på att jag ska fortsätta? Denna skrockfullhet - är det personligt eller något jag delar med andra inom skrået? Frågor, frågor, frågor...

Och ner igen - Vulkan klarade inte av anstormningen av skrivsugna, utgivningshungriga svenskar. Hur många manus kom egentligen in första dagen? Nåja, det verkar ju som om något helt nytt är på gång inom litteraturen, något som redan hänt med musiken och kortfilmen. De resurskrävande konstformerna blir med hjälp av den nya tekniken tillgängliga för allt fler utövare. Nu är det bara skulptur och arkitektur kvar. Eller är heminredningsprogrammen en del i erövrandet av det senare?

Kvar att erövra