... som doftar salighet,

i mörkret skall den skina,

besegra dunkelhet.

Sv ps 113

Dagen före julafton: granen är klädd, ljusen är tända och till och med skinkan är kokt. Den är från Ängavallen, ekologisk och svindyr, i ordets rätta bemärkelse. Nunnorna har stängt boden och ska ge sig av mot Minsk imorgon. På något obegripligt sätt har jag tagit mig ända hit - och mirakulöst nog har julfriden infunnit sig. Jag gitter inte ens reta upp mig på att tidskriften Amelia utnämnt Maja Lundgren till en av årets modigaste kvinnor eller att Göran Skytte funnit en högre mening i ett trafiktillbud. Det är lugnt. Allt är förlåtet. Livet är en flod och vi är timmerstockar som flyter med strömmen, bärs av vattnet.

Livet - (på) en pinne

Jag vill inte leta efter högre mening i allsköns bråte som belamrar min livsväg. Saker händer. Man tar itu med dem. Och jag vågar inte lita på att lidandet ska göra mig till en bättre människa. Men jag tar emot det som livet kommer med, jag står vid stranden och samlar in, stiger ner i vattnet och låter det skölja över mig.

Vilken välgörande arbetsmiljö! Jag sitter här med utsikt över Mälaren och skriver mina tio tusen tecken om dagen som om jag aldrig haft någon skaparångest alls! Idag kom jag på en viktig sanning om Drottningflickan (som förresten är numera romanens officiella titel, inte bara ett arbetsnamn). Den ÄR inte som Mirakelkuren! Det är en helt annan bok, med en helt annan själ och jag måste acceptera det. Barnmetaforen fortsätter att äga sin giltighet. Jag drabbades av förlossningspsykos när Mirakelkuren kom ut men under tiden jag skrev den fungerade jag som en dammsugare ungefär: allt som hände runt omkring mig åkte raka vägen ner i boken. Därför kunde jag skriva det manuset på kafferaster och andra tidsstumpar. Men Drottningflickan kräver min totala uppmärksamhet! Hon är en helt annan flicka, med sin egen personlighet. Så fort jag vänder mig bort en liten stund slutar hon kommunicera med mig. Alltså måste jag isolera mig medan jag skriver - och Sigtunastiftelsen är perfekt, även om det är dyrt. Men jag tröstar mig med att jag verkligen behöver bra avdrag - jag kan ju inte bara åka taxi och köpa färgpatroner hela tiden.

Rätt miljö för Drottningflickan               Jag, när jag skrev Mirakelkuren

Det finns en del att fundera över i artikeln som idag finns publicerad på Brännpunkt. Jag har ju själv valt att leva i ett kristet äktenskap, med vigsel i kyrkan och löften om trohet intill döden och gemensamma barn. Hur har det blivit med det? Ambitionsnivån har alltid varit hög, men vi har inte alltid lyckats med exakt allt vi föresatt oss. Sådant är livet. Många av mina närmaste vänner har valt att leva på helt andra sätt än jag - också de med hög ambitionsnivå och blandade resultat, för sådant är återigen livet. Sambo och särbo, partnerskap och celibat - valen är många i vårt samhälle, i vårt hörn av världen. Kanske något att besinna? Det är inte överallt det står ett smörgåsbord dukat med valmöjligheter. Och nu kommer jag fram till min poäng - livet handlar om att välja. Varje val innebär smärta. Att välja är också att välja bort, och det gör ont. Att välja att leva i en samkönad relation är att välja bort biologiskt gemensamma barn. Att välja att leva i en heterosexuell relation är att välja bort friheten från att skaffa barn. Vem vill frivilligt utsätta sig för smärta - helst vill man äta kakan och ha den kvar, bjuda andra på samma kaka och baka om kakan - samtidigt. Och i denna längtan, denna dröm om att slippa smärtan lever lagstiftarna just nu. Helst ska ingen ha ont. Är det då en rimlig ambition för ett samhälle - största möjliga smärtlindring?

Äta? Ha kvar?

Kan man säga så om sin skrivprocess? De senaste dagarna har bara varit en enda virrvarr av tandagnisslan, nunnor, chaufförer, ömmande fall, dramatexter, boktips inför julen, jobbiga syskon och fakturor - till slut insåg jag att jag inte kommer in i min text om jag inte gör något radikalt. Så nu åker jag till Sigtunastiftelsen! Välsignade Sigtunastiftelsen - där ska jag förskjunka i min underbara roman och skriva gudomliga kapitel.

Svenska kyrkans remissvar förvandlar en juridisk fråga till en semantisk och undviker att ställa den teologiskt. Friskt jobbat! Men jag älskar min kyrka. Jag älskar dess tafatthet, sättet den vill ge bort sin sista skjorta och sin mantel på, till en massa folk som inte vill ha någons begagnade skjorta. För den som vill ha perspektiv på vår svenska kyrkas ställningstaganden kan jag återge ett samtal jag hade med en medlem i rysk-ortodox församling:

Han: Jaså, ni har en kvinnlig biskop i Stockholm?

Jag: Ja, hurså?

Han: Hur gammal är hon då?

Jag: Varför vill du veta det?

Han: Jo, om hon fortfarande är fertil så undrar jag hur hon kan göra altartjänst de dagarna hon är oren.

En livlig om än lite hätsk diskussion utbröt om reglerna för altartjänst i templet. Sedan berättade jag att Svenska kyrkan både har präster och delar ut nattvard och att biskopen uppnått den aktningsvärda åldern av sextiotre år, och då andades han ut.

Ekumeniken har sina ljusa stunder!

Funkar hur fint som helst!

Min kusin dansade på Nobelfesten ! Han är Tommy i Pippi Långstrump. Nu ringer släkten till varandra kors och tvärs, från Minsk till Lausanne. Allt var ju hemligt in i det sista, vi visste inget och så helt plötsligt hör vi "Aleksander Nikolaev" över hela Blå Hallen. Stoltheten känner inga gränser, vad fin han är! Nu dansar Pippis mamma som är en ängel - vilket ofrivilligt för tankarna till drottningens urringning och det maffiga korset där. Ser vi en trend? Är det en önskan om att komma ut ur garderoben som en kristen drottning?

"Men hur är det med de sanna klerkerna? sa Merlin. Finns det ingen hjälp att få hos dem? Inte kan alla era präster och biskopar vara fördärvade?

- Själva Tron har slitits i stycken sedan din tid och talar med kluven stämma. Även om den kunde göras hel igen är de kristna endast en tiondel av folket. Där finns ingen hjälp att få.

- Låt oss då söka hjälp från andra sidan havet! Finns det ingen kristen furste i Neustrien eller Irland eller Benwick som skulle komma hit och befria Britannien om han blev kallad?

(Och Pendragon svarade)

- Det finns ingen kristen furste kvar ..."

CS Lewis, Vredens tid, öv Gunnar Gällmo

Min kusin

Merlins hopp?

Skriver och skriver - och ju längre jag kommer in i manuset desto "mera och mera konstigare" saker som dyker upp. Idag har skrivandet gått i MLM:s tecken - multi-level marketing, även kallad nätmarketing.

- En fråga, sa hon, helt apropå: har du hört talas om produkter från Döda havet? Jag har för mig att tillverkaren heter Nona, doktor Nona eller något. En bekant till mig håller precis på och bygger en hemsida åt dem – jag har kollat lite och faktiskt hittat mycket matnyttigt för egen del. Jag pratar inte om att man kan tjäna på det, det säger liksom sig självt. Vad som intresserar mig är tillämpningen – att prata med någon som faktiskt använt dem.

Jag tänkte efter:

- Min mamma håller på med sånt. Du skulle i så fall prata med henne, inte med mig!

- Det låter ju intressant! Vad exakt jobbar hon med? Hur länge har hon gjort det? Går det bra för henne? Själv gillar jag doktor Nonas produkter – jag tror faktiskt att jag ska börja med att på allvar lansera det här i Sverige. Det är en enkel beräkning. Det bor åtta miljoner i Sverige. Om en av tusen börjar samarbeta, rent statistiskt, då har vi redan 8 000 personer, man köper produkter för i bästa fall 100 euro i månaden, lika med 800 000 euro – 40 procent är nätverkets förtjänst, det vill säga 320 000 euro i månaden. Som ett gäng på tio personer kan dela på. Jag vill verkligen sätta igång… jag har allt material på engelska, det finns kanske en poäng i att översätta till svenska? Jag behöver bara få tag på pålitligt folk. Kanske ordna ett seminarium, i Stockholm, för de intresserade. Inbjudan kan ju gå ut till den breda allmänheten.

Tack, Åsa Ericsdotter för en nyttig påminnelse! Och den som ändå tvekar och undrar hur man ska klara julen utan de obligatoriska promillen kan ju lyssna på Olle Carlssons predikan i dagens gudstjänst i P1 - naket och enkelt delar han med sig av sina erfarenheter, förankrar sitt resonemang teologiskt utan att krysta. Barn och alkohol hör inte ihop. På samma sätt som man inte vill utsätta sina barn för passiv rökning ska man låta bli att utsätta dem för passivt drickande. Argumentet att barnen ska lära sig att dricka civiliserat genom att iaktta föräldrarna göra detsamma håller inte - att dricka alkohol kan inte jämställas med pedagogisk måltid. Men resonemanget är inte populärt - det innebär en uppoffring för föräldern och uppoffringar står inte högt i kurs överhuvudtaget. "Offer" och "offra" är mycket laddade ord, de antyder att en del av vårt självbestämmande går förlorade. Så - för att bekräfta sitt oberoende, sin "vuxenhet", som Åsa Ericsdotter skriver, väljer många föräldrar att dricka sprit i barnens sällskap mot bättre vetande.