Senaste inläggen

Av Inga-Lina - 12 februari 2009 12:14

Halvvägs in i Elisabeth Hermons "Vingklippt. Den sanna berättelsen om stiftelsen Paradiset" är jag oerhört fascinerad. Boken är på en gång dålig - och bra. Dålig är i det här fallet lika med okontrollerad. Författaren har inget styr på hur hon framställer sin huvudperson. Händelserna staplas på varandra utan tillräcklig reflexion, och alldeles för mycket överlåts åt läsaren. Och, paradoxalt nog, är det då boken blir bra. Den blir för den öppne och nyfikne läsaren ett intressant studium i mänskligt beteende, ger ett inblick som vi aldrig annars skulle kunna få hos en mer slipad författare med större självbevarelsedrift.


I sin recension av Monica Antonssons "Sanningen om Gömda", en bok som tematiskt ligger nära Hermons, skrev Ingrid Waaranperä att den "helt enkelt inte en bok som normalt skulle recenseras på kultursidorna. Skriven av en okänd författare med bakgrund i veckopressen och med ett anonymiserat silhuettfoto på omslaget signalerar den "low market" och spekulation, inte kulturdebatt"


Så vad är det som krävs av "sann historia" för att den INTE ska vara "low market"? Vad är det som gör att Lars Noréns "En dramatikers dagbok" inte betraktas som "low market"? Är det att hans blotta namn är garanti för kvalité? Ja, delvis. Men vad är det då som gör att hans blotta namn garanterar kvalitet? Jo, det är en slipad författares förmåga att lyfta materialet med hjälp av självreflexion. Genom att på ett kulturellt betingat vedertaget sätt vända och vrida på händelser och tankar. Det härskande konstnärliga idealet idag är relativism, sökande, dubbeltydighet, provokation.


I en annat tid och i en annan miljö, under andra samhälleliga betingelser, skulle förhållandet lika gärna kunna vara omvänt, och Elisabeth Hermons bok höjden av estetisk fulländning.


Av Inga-Lina - 9 februari 2009 18:31

Nu har jag börjat, och det känns lite skakigt. Hur får man självförtroende, egentligen? Är det en myt? Ja, den förklaringen gillar jag. Det finns inget sådant som självförtroende, det är något som folk hittat på för att peppa sig själva i mörka stunder. Ungefär som Melodifestivalen.


Lite smakprov på romanen kommer här:


Zoja Marmeladova tog ett djupt andetag, njöt av den fuktiga dimdränkta luften. Så olikt hettan i Tasjkent.

Bussen körde iväg. Hon satte ner resväskan och plockade än en gång fram brevet. Under hela resan, som hade varat i obegripliga fem veckor, hade hon haft det längst ner i väskan. På den sista sträckan stoppade hon den i kappfickan. Hon läste adressen igen, Frihetsgatan 64, och började gå.

   Visst borde hon känna igen sig bättre än hon gjorde? Hon kunde också förvänta sig att bli igenkänd. Hon hade ju i alla fall bott här de tio första åren av sitt liv, gått i skola nummer två, haft klasskamrater och grannar. Men ingen skulle kunna se en liten blyg flicka med långa mörka flätor i den här unga damen, som stegade fram så självmedvetet i höga klackar och grå vårkappa, med en silkessjalett elegant knuten om huvudet. Dessutom var hon numera blond och kortklippt.

     Staden var inte heller densamma som Zoja mindes den.

    Men järnvägsstationen var fortfarande likadan som den var då, för elva år sedan, den där första dagen av sommarlovet, när hon stod och väntade på tåget tillsammans med mamma och storasyster Zilja. Mamma och Zilja skulle bara vinka av henne, de skulle inte med. Zilja hade fyllt sexton och tyckt att det var larvigt att åka iväg till mosterns sommarhus. Hon såg fram emot att promenera i stadsparken, dansa till parkorkestern och allt som dessa saker förhoppningsvis kunde leda till. Mamma stannade kvar för att hålla ett öga på Zilja.


Av Inga-Lina - 6 februari 2009 22:47

Läste i dagens Aftonbladet Kultur att vår kulturminister inte gillar ordet "kulturarbetare", hon föredrar  "kulturskapare". Ja, ja; kalla mig gärna en gås, bara jag slipper bli plockad.


Har suttit i konferens i två dagar och känner mig fullt socialiserad. Lite till, och jag hade börjat känna mig anställd.


Blev intervjuad av Svenska Journalen idag. Fick prata i en timme om min kristna tro - vilken lyx så där en enkel fredag eftermiddag! Jag är ju så lyckligt lottad att ingenting rubbar min tro, oavsett vad jag utsätter den för. Jag upplever inte det som min förtjänst, jag tror att jag bara har tur. Men jag störs varken av Darwin, Marx eller da Vinci-koden. Darwin är en stor vetenskapsman, Marx är genial teoretiker och Dan Brown är en pajas.


Av Inga-Lina - 4 februari 2009 15:37

...kom för några dagar sedan:


/... / Vi möter en förvirrad social­assistent – Nina – som har sina egna sexuella bedrifter som grund för självförtroendet. Hon råkar ut för en begåvad, ambivalent präst – Ludvig – som också han har sin hemlighet.
  Det är på många sätt en berättelse om mänsklig längtan efter gemenskap. Den ambivalente prästen söker kontakt med social­assistenten, inte för att han blivit förälskad, inte för att han har något att ge henne utan därför att han är – så förtvivlat ensam: ”… jag längtade efter mänskligt sällskap lika intensivt och otröstligt som ett hungrigt spädbarn skriker efter mat.”
Det blir ingen kontakt. Hon vill ha sex för att stärka sin självkänsla: hon är attraktiv. Han vill för allt i världen inte vara ensam: ”… jag hade inget att erbjuda utom en målsökande ensamhet.” Mötet med Ludvig bidrar bara till att minska Ninas självförtroende. Hela hennes torftiga bakgrund spelas upp inom henne: ”… jag hade inga pengar på banken, inget kulturellt kapital hade någonsin satts in på mitt mentala sparkonto …”


Läs resten här



Som författare är jag alltid nyfiken på hur andra - läsare och recensenter - har tolkat texten, nyfiken på vad folk fastnat för. Själv har jag oftast ingen aning om vad som går fram och inte.


Av Inga-Lina - 3 februari 2009 21:17

Det snurrar på med romanen. Idag lämnade jag in de sista korrändringarna av barnboken, och satte mig sedan på ett fik med romanmaterialet. Och jag såg att romanen skulle ha tre olika tidsplan på tre olika ställen: en liten sovjetisk stad i tiden precis efter Stora fosterländska kriget; Moskva under sjuttiotalet; och så Sverige idag, en enslig gård i Småland, på gränsen mellan höst och vinter, precis som i mina två föregående romaner. Ringde sedan min moster för att ta reda på tidstypiska namn i hennes generation. Bestämde sedan vilket år mina huvudpersoner skulle vara födda. Och spikade kärlekshistorien; den kommer i princip att följa upplägget i Pusjkins "Eugen Onegin". Skönt.

Av Inga-Lina - 2 februari 2009 14:21

Så här skrev en kär kollega, Ylva Wallin, till mig igår:


Käre kollega och vän!

Ångestens funktion är att få dig att tvivla, ur balans, ifrågasätta. Utan risken att misslyckas kommer du inte ta några nya steg. Då kommer du bara att gå i gamla upptrampade trygga invanda banor. Det vill vi inte! Vi vill vidga oss - skriva bättre och bättre. Lid och föds på nytt som fågeln Fenix!

with love, Ylva W


Och det är något av det vackraste och sannaste jag någonsin hört. Tack!

Av Inga-Lina - 1 februari 2009 21:14

1.Den inträffar förr eller senare under skrivprocessen.

2.Den är fullständigt irrationell.

3.Dess funktion är mig fortfarande en gåta.


Nu läser jag på - imorgon hoppas jag att jag spikar intrigen. Jag behöver passioner, jag behöver en kärlekshistoria, jag behöver veta vem som reser vart - jag har ett par släkter att utgå ifrån, men jag har ingen aning om hur deras ödesvägar ska korsas.


Av Inga-Lina - 31 januari 2009 18:31

Hittade den här enkäten på Bokhora.se  och den kändes som ett bra sätt att uppdatera min bokstatus på.


Senaste bokköp: Fick anstränga mig för att komma ihåg vad det var. Jag får en hel del böcker gratis, och min man handlar ganska mycket, men köpa själv? Jo, men det gjorde jag ju nyligen! Karin Alvtegens "Skugga" i pocket. Väldigt märklig syn på författaryrket präglar denna bok, och jag undrar varför Alvtegen har valt att skildra sitt eget yrkeskår som en samling ryggradslösa kräk.


Senaste bibblolånen: Pass. Jag har biblioteksfobi.


Senaste utlästa boken: Anna Schulzes novellsamling "Brist". Hon är fortfarande bäst!


Favorittidning: Allas veckotidning, förstås. Och Språktidningen.


Plats där jag helst läser: Helst av allt hade jag velat sitta i min nya bekväma läsfåtölj. Tyvärr har katten lagt beslag på den. 


Så sorterar jag min bokhylla: Det gör min man, som den gamle bibliotekarie han är. Nyligen genomförde han en sorts bokdelning inom äktenskapet, så nu har han teologi för sig, skönlitteratur för sig, och jag har fått egna skönlitterära hyllor, och en arbetshylla. Sedan har vi en egen hylla för barn- och ungdomsböcker.


En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: "Greven av Monte Christo", förstås. Om och om igen.


Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: En diktsamling av Bella Achmadulina. Utgiven i Georgien 1977.


Белла Ахмадулина

Bella


Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår: Karin Flygare, en fd elev till mig,  kommer i vår ut med en bok på Alfabeta. "Det är så konstigt nuförtiden". Den ser jag verkligen fram emot, liksom Marika Kings "Supernova" som kommer ut på Norstedts. (Marika har också gått hos mig).

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards