Senaste inläggen

Av Inga-Lina - 31 juli 2008 12:02

Kanske att det var länge sedan Petra lade ut boktrean, men att jag först nu har satt mig ner med den. Ämnet är inte så lätt: de mest överskattade böckerna. Vilka är de? Jag har en tendens att älska de böcker jag ändå läser. Jag försöker alltid se det bästa i dem, för om jag föraktar det jag läser sjunker ju min självkänsla. Alltså svämmar jag över av kärlek och låter bli att läsa sådant som jag misstänker är dåligt. Jag håller på mig helt enkelt, avvaktar hellre än att kasta mig in i en obetänkt kärleksaffär. Med detta sagt:


Susanne Alakoskis Svinalängorna blev en besvikelse. Jag ville tycka om boken, jag gillar genren men boken kändes fullständigt tom. Den väckte inga känslor alls hos mig, tyvärr, och jag vet än idag inte vad det var som hände.

  

The secret - Hemligheten av Byrne Rhonda är en sådan där irriterande såpbubbla som lovar runt och håller tunt. Noll innehåll, max marknadsföring, gammal skåpmat i ny förpackning.


Dan Browns Da Vinci koden var ju rafflande uppbyggd och så, men jag har märkt att många människor tar allt som står i boken väldigt bokstavligt och därför hamnar den på denna lista. Hallå, vakna! Unken kvinnosyn är inget att hylla.


Av Inga-Lina - 24 juli 2008 22:40

Det är en lite märklig känsla att gå och vänta på boken - den ligger på tryckeriet. Kanske är den tryckt redan. Jag har ingen aning. I tisdags gjorde jag något som jag alltid trott att jag är för god för: jag har nämligen recenserat en nu levande svensk skönlitterär författare. Boken kommer inte förrän en bra bit in i augusti, så det dröjer innan recensionen blir publicerad. Det var inget enkelt beslut att ta - den svenska ordningen med att författare recenserar sina kollegor (läs: konkurrenter) har jag alltid tyckt var en aning egendomlig. Så jag har hållit mig till att recensera facklitteratur och utländska böcker. Men nu har jag i alla fall av olika skäl tagit steget och jag får se om jag någonsin gör om det. Det var hur som helst en skakande upplevelse. Så här känns det alltså att sitta och bedöma ett verk vars tillblivelseprocess jag kunde identifiera mig med; närhet i tid och rum. Jag visste ju, kunde föreställa mig hur mycket arbete - och av vilket slag - författaren hade lagt ner. På ett begränsat utrymme skulle jag sedan avge ett omdöme - och vad författare än säger, så LÄSER de recensioner och tar emellanåt illa vid sig. En del formuleringar sitter och gnager åratal senare, de är sår som aldrig läker. Jag kommer till exempel fortfarande ihåg en recensent som för gräsligt många år sedan jämförde mig med Pamela Jaskoviak och skrev att hennes texter var som sånger medan mina var som låttexter. För att inte tala om Aase Berg som jämförde mig med Mara Lee - inte till min fördel, det kan jag säga, men med en väldigt elegant formulering:

/.../


jag kommer att tänka på porrnoveller: expedierande och utan gestaltning rusar språket genom händelseförloppet på väg mot något slags poäng, som i det här fallet aldrig infinner sig.
 

/.../


Håhåjaja.


Av Inga-Lina - 21 juli 2008 13:16

En mördare som skyller ifrån sig - är det ett tecken på hans bottenlösa ondska? Snarare tycks det mig som att han just här visar sig väldigt mänsklig. Vi vältrar över skulden på andra rent rutinmässigt, det gäller såväl politikens värld som tvättstugans.


Att skylla ifrån sig, oviljan att ta på sig ansvar är ett så grundläggande drag i det mänskliga psyket att flera världsreligioner skapades enkom för att bekämpa det. Gud själv kom ner till oss en gång och lät sig bli korsfäst bara för att demonstrera att det är möjligt för en människa att tillstå: "allt är mitt fel".


Men verkan av den chockterapin har avklingat. För ett par månader sedan recenserade jag en bok om tyska soldater som under andra världskriget deltog i massavrättningar av civilbefolkningen. (Harald Welzer, Gärningsmän. Daidalos) Då skrev jag så här:


Vilka psykologiska byggstenar måste du använda för att ge dig själv tillåtelse att begå de mest bestialiska brotten och ändå behålla ditt goda samvete?

Du börjar i ditt centrum.

Stanna upp och lyssna inåt. Där pågår ett ständigt brus av tankar, känslor, sexuella impulser, äkta och falska minnen, kroppsliga sensationer. Du har full tillgång till bruset – och det betyder att du i varje enskilt ögonblick kan få tag på den exakta orsaken till att du handlar som du gör. Eftersom du har tillgång till motiven får du automatiskt stor förståelse för dina egna handlingar,. Men du hör bara ditt eget brus – inte någon annans. Du har med nödvändighet mycket mindre förståelse för de andra, vars beteende du tenderar att se som binärt: bra eller dåligt. För din egen del kan du på ett nyanserat sätt, baserat på gedigen kunskap, rättfärdiga varför just du varit tvungen att ljuga, bedra eller svika.

Det är den ena psykologiska mekanismen som träder i kraft sekunden innan du begår ett brott.

Den andra är din bristande benägenhet att ifrågasätta de beslut som du redan tagit. Du orkar inte repa upp väven som du vävt. Det kräver för mycket energi att backa. Det är lättare att säga B när man redan sagt A. Att inte säga B kan medföra skam, skam utesluter oss från social gemenskap och vi överlever inte utanför gruppen.

Den tredje mekanismen är den naturliga önskan att lösa problem som dyker upp under arbetets gång, när man redan sagt B och är ohjälpligt inne i processen.

På det stadiet började polismännen i bataljon 45 diskutera vem man skulle skjuta först: mammorna eller barnen? Vilka karbiner var bäst att använda, de tyska eller de ryska? Resten gav sig. Snart var dödandet en rutin, ett jobb man skulle göra, och det enda som störde var avbrott i rutinen – att man råkade möta ett barns blick innan man avlossade skottet.

(publicerat i Aftonbladet Kultur 8/2-2008)


På det stora hela är det just de här insikterna som gör att jag inte är humanist utan väljer att vara religiös.


PS. En fundering åt samma håll, men med en helt annan utgångspunkt och finns här. Visst är det så: så länge man är utrustad med förnuftig läggning och god matsmältning tror man att det är ens höga moral som avhåller en från brott, man tror att ens oförvitlighet är resultatet av egna ansträngningar - istället för att ödmjukt tacka sina gener, sin goda uppfostran och sin goda tur. Eller, för att parafresera John Bradford, "There but for the grace of God, go I".


Av Inga-Lina - 18 juli 2008 13:30

... när en man i högre medelåldern (Hasse Wallman) berättar i radio (Sommar i P1) om hur han arrangerade striptease på Kiviks marknad där huvudnumret var att en afrikansk kvinna "hade bröst som var så långa att de hängde ner på knäna och hon slängde upp dem på axlarna och sedan kickade ner dem igen med foten"???


För vem är det roligt? För kvinnan som figurerar i berättelsen? Eller för alla kvinnliga lyssnare av programmet?


Hans Wallman tycker uppenbarligen att det är roligt, han skrattar och skrockar. Ingen ånger, ingen självreflexion. Producenten och ansvarig utgivare måste tycka det är höjden av humor. Jag väljer än så länge att hålla mig för skratt. Tills någon förklarar det fina i kråksången.

Av Inga-Lina - 17 juli 2008 14:45

Petras lästrio ligger ju väl i linje med vad jag jobbat med under våren - jag var ju tidskriftskrönikör i OBS i P1 och gissa vad upplyst jag var när jag var klar efter att ha betat av patientföreningarnas, myndigheternas och fackföreningarnas tidskrifter, för att inte tala om populärvetenskap och veckopress. Men vad läser jag av pur lust?


På nätet läser jag gärna den ryska veckotidningen Ogoniok, en sorts rysk motsvarighet till Life.


Amelia köper jag rätt ofta, mest för Bengt Ohlssons läsarspalts skull.


Och så prenumererar jag på Språktidningen, förstås. Vansinnigt rolig läsning.






Av Inga-Lina - 17 juli 2008 13:43

Minsann och dar, nu får jag väl skärpa mig och återuppta min favorithobby: bokreflektioner. Malins A till Ö och Petras boktrio - fantastiska katalysatorer bägge två.



Malins A till Ö har den här veckan bokstaven B att utgå ifrån.


Författare på B måste ju bli Joseph Brodsky. Även om jag på sistone kommit fram till att författare och poet är två olika yrken med olika befattningsbeskrivningar, och lyrik är ett annat land med helt andra lagar än prosa.


En sångare förbereder rapporter.

En annan föder lågmäld klagan.

Den tredje vet: han är en enkel taltratt

och det är han som plockar samklangens alla blommor.

Josef Brodsky, ”Till en kvinnlig poet”, 1965 (min övers)



Bok på B kan ju till exempel Dostojevskijs Bröderna Karamazov vara.  En deckare i historisk miljö, märkligt nog fungerar den fortfarande trots att ett enkelt blodprov hade kunnat avgöra romanens hela moraliska och intrigmässiga dilemma.


Karaktär på B är, förstås, kusin Bette, den diaboliska huvudpersonen i en av Balzacs sista romaner. Finns, upptäckte jag nu när jag letade efter länkar, även som film, med Geraldine Chaplin och Jessica Lange i rollerna.



Av Inga-Lina - 16 juli 2008 12:13

Det är så skönt att inte passa tider. Att arbeta blir då en ren njutning. Och det underlättar att vädret är så där lagom utmanande - tillräckligt varmt ute för att man bara ska kunna gå ut och ändå inte så hett att man behöver få ångest över att inte ligga på stranden. Perfekt!


Läste igår att Leif GW Persson lägger ner sin blogg.


de fiffiga marknadsförarna på förlaget försäkrade mig att jag skulle få all tänkbar hjälp med både ditten och datten så blev det som det blev. I verkligheten blev det som så ofta förr något helt annat. Denna blogg gjorde att jag hamnade i en helvittes massa praktiska problem där jag hela tiden tvingades skriva via ombud och mystiska länkar och "med hjälp av" förlagspersoner som –precis som vanligt- aldrig går att få tag i. Varken de eller alla deras utställda löften och enda vittnesbörden om deras existens torde väl vara att deras magnifika huvudkontor på Sveavägen i Stockholm (Albert Bonnier Förlag) låg kvar när jag passerade i bil för några timmar sedan. Oklart varför, förresten, eftersom det enligt växeln till samma företag aldrig finns en käft på plats i huset.

Jag är också tveksam till värdet av allt detta ur marknadsföringssynpunkt. En författare som hela tiden får sin existens ifrågasatt, en författare som blir mer och mer förbannad, en författare som upptäcker att mer och mer av hans tid går åt till att hantera denna privata förbannelse, en författare som inte blir det minsta befriad utan bara skriver sämre.


Men varför skulle han skriva "via ombud"??? Nåja. En författarblogg har ju en marknadsförande funktion, det kan man inte komma ifrån - i annat fall hade man bloggat som privatperson. Men jag känner att det här bloggen är en tillgång för mig. Ett ställföreträdande minne. Jag kan gå tillbaka och återskapa de olika skeenden i tillkomsten av romanen, jag kan spåra influenser och jag kan identifiera olika brytpunkter under skrivprocessen. Det är värdefullt för mig i mitt arbete, menar jag. Men Leif GW Persson har säkert koll på sin skrivprocess i alla fall, efter så många år.


Min blogg är i alla fall bara min och behöver jag komma i kontakt med förlaget finns min redaktör och min förläggare oftast på plats. De bjuder dessutom alltid på kaffe.


Finns där för mig

Av Inga-Lina - 14 juli 2008 11:45

Semesterveckan är över - avslutades igår med en grand finale på Siaröfortet. Uppfriskande bad och quinoasallad. Idag är det dags att återgå till mina kära galärer. Två böcker väntar på att recenseras, jag ska läsa in mig på ett väldigt roligt ämne för min nästa större artikel och parallelt jobbar jag med barnboken. Drottningflickan ligger tryggt och stilla på tryckeriet och väntar på sin tur - och hemsidan skapas i det fördolda... Business as usual. 

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards