Senaste inläggen

Av Inga-Lina - 18 januari 2009 17:04

... min artikel om den ryska deckardrottningen Darya Dontsova i dagens Aftonbladet Kultur (finns ännu inte på nätet, men dyker väl upp imorgon). Bilder, redigering, allt! Och jag som trodde att det skulle bli en enspaltare, på sin höjd. Ja, jag behövde verkligen denna uppmuntran, så låg som jag har varit ända sedan Lucia. Istället för julledighet fick jag ju lugninflammation. Träningen har legat nere. Nu ska jag börja om från början igen, och det känns tungt. Jag var ju så bra på det, innan allt rasade i och med att jag blev sjuk. Men - slutet gott, allting gott.


Och apropå det: ni, som läser min blogg, vad är er uppfattning om uttrycket "lycka till"? Hur klingar det i era öron? Jag skulle verkligen uppskatta alla spontana associationer!

Av Inga-Lina - 16 januari 2009 16:06

Jan Tuningers analys av Israels inrikesproblem i SvD idag kändes som en riktig aha-upplevelse. Javisst, det här har varit min arbetshypotes, och Tuninger formulerar det kort och konsist. I "Drottningflickan" har jag velat skildra en bosättarkvinna inifrån, utan pekpinnar, såsom hon ser sig själv. Rebecca är född och uppvuxen i Sverige, men efter en kris i familjen gifter hon sig med en israel och börjar leva ett ortodoxt liv, och familjen bosätter sig på Västbanken. I början på boken återvänder hon till Sverige på tillfälligt besök, och då utspelar sig följande samtal mellan henne och hennes mamma:


– Ett alternativ, sa jag, är att ni flyttar hem till Sverige. Det sociala skyddsnätet här i landet …

Nu var det Rebeccas tur att avbryta mig.

– Vi kommer aldrig att lämna Israel. Gud har gett oss landet. Det lämnar vi inte tillbaka frivilligt. Hur skulle vi kunna leva här? Hålla kosher? Ge våra barn en judisk utbildning? Och vem skulle de gifta sig med? Du förstår ju hur dumt det låter.

Jag tittade på henne. Kinderna var röda och det brann en eld i ögonen som skrämde mig. Min dotter har alltid haft temperament, men åren i det förlovade landet har förvandlat henne till en riktig ragata.

Bosättarna är en liten, men livsfarlig grupp som håller hela världen som gisslan, och den israeliska regeringen kan inte ta i med hårdhandskarna; Utifrån sett är det de håller på med rena vansinnet, men inifrån ser bosättarna sig själva, sina val, och sitt livsstil som fullkomligt självklara, och de enda möjliga.


Av Inga-Lina - 14 januari 2009 20:15

Manuset till barnboken är omarbetad och inlämnad, och till och med godkänd. Men jag fortsätter att arbeta! Ikväll skrev jag ett förord. Och formulerade lite mellanrubriker. Egentligen vill jag skriva en innehållsförteckning med kommentarer också. Korrläsningen tillkomer. Kanske när manuset gått (eller i det här fallet flugit iväg) till tryckeriet? Då kanske det lättar... Fast då är det dags att börja oroa sig för hur boken kommer att bli mottagen. Nej, det här yrket är inget för folk med svaga nerver. Jag tycker att det enda som händer är att man blottar sig. Med mycket blandade resultat.

Av Inga-Lina - 14 januari 2009 10:20

Klassfrågan fortsätter att ansätta mig; i DN Kultur idag recenseras Antonssons bok, och Ingegärd Waaranperä gör en intressant reflektion:


"Mia - Sanningen om Gömda" är helt enkelt inte en bok som normalt skulle recenseras på kultursidorna. Skriven av en okänd författare med bakgrund i veckopressen och med ett anonymiserat silhuettfoto på omslaget signalerar den "low market" och spekulation, inte kulturdebatt.


Ja, allvarligt talat, varav hjärtat är fullt... Lars Noréns "En dramatikers dagbok" var en förhandssnackis långt innan den kom ut, liksom Maja Lundgrens "Myggor och tigrar". Långt innan böckerna kom ut slogs det fast på kulturredaktionerna att detta, det ska vi diskutera. Hur visste man på förhand att böckerna var kulturdebatt, inte spekulation? Vilken kristallkula tittade man i?  Tja, närmaste spegel, förmodligen. Lundgren och Norén skrev om folk kritikerna kände eller åtminstone hade hört talas om. Därför var böckerna intressanta. I förväg. Men en granskning av Liza Marklunds "Gömda", som påverkat hundratusentals läsare, främst från arbetarklassen, och som på vissa plan även påverkat politiska beslut - den granskningen kände man inte med ryggmärgen var värd en kulturdebatt. Ja, sannerligen, "de härskande tankarna är i varje epok de härskandes tankar".

Av Inga-Lina - 12 januari 2009 15:55

Nej, nu är jag hjärtligt trött på diskussionen om "Asyl" och "Gömda". Varje dag tas ytterligare ett steg på väg mot en allmänn fördumning.

Piratförlagets chef ger en litteraturhistorisk analys i ett mejl som publiceras här.


På vilken planet kan man jämställa Jan Myrdals romaner med Liza Marklunds böcker, skrivna i genren "en sann historia"? Jan Myrdal har i alla år kämpat för att hans böcker INTE ska sorteras in under biografier på bibliotek. Liza Marklund har alltid sagt att det som står i Gömda och Asyl ÄR sant.


Till syvende och sist vill ju läsarna bara veta: är det sant att en kvinna (strunt samma vad hon heter) från Sverige (strunt samma från vilken ort) verkligen har fått asyl i USA (asyl, inte uppehållstillstånd) pga att svenska staten inte kunnat skydda henne från trakasserier från en f d pojkvän (strunt samma vem). Är det sant eller inte? Någon som kan svara ett enkelt ja eller nej?


Ett möjligt svar kan detta inlägg innehålla... Eller så finns svaret HÄR


Till dess försöker jag svalka mig i närmaste isvak.

Av Inga-Lina - 11 januari 2009 13:00

För det första är jag jätteglad över att Ann Heberlein är funnen. Vet inte varför jag jagade upp mig så igår över att hon var försvunnen, men det gjorde jag. Eller - vet och vet. Klart jag följer vad hon skriver. Ett par gånger recenserade hon samma böcker som jag, fast i Expressen. Hon skriver på ett sätt som verkligen berör.


Och Ulrika Stahres recension av "Sanningen om Gömda" i Aftonbladet Kultur idag bekräftade än en gång för mig vilken underbar kultursida jag frilansar åt. Där ser man en kritiker som kan göra klassanalys samtidigt som hon är knivskarpt litteraturkunnig. Vågen!


PS Så här på kvällskvisten ser jag att det knarras och knorras lite runtom i bloggosfären över Stahres recension - främst därför att hon skriver kritiskt om tonen på en del bloggar. Det trista som jag då lägger märke till är kunskapsbristen där ute kring kulturjournalistikens villkor. Folk vet inte skillnaden mellan en recension, en krönika och en nyhetsartikel; blandar ihop redaktionellt material med frilansmaterial; det är naturligtvis inte folkets fel. Kanske borde medierna bli mer pedagogiska. Recensioner skrivs för övrigt inte från den ena dagen till den andra, och de publiceras inte nödvändigtvis så fort de är skrivna. Kultursidorna har stor självständighet, och kritikerna har en ännu större. Stahres recension är föredömlig, och bloggosfären ska lära sig att tåla - just det, kritik.

Av Inga-Lina - 9 januari 2009 15:13

Gud böjde sig ner och tittade på jorden,

Det vackra blå-gröna klotet, så rikt på liv.

Och Gud tänkte på den gången, för länge sedan,

I världens begynnelse, då Gud blivit arg på människorna

För något dumt som de hade gjort.

Jag blev så arg, tänkte Gud, att jag ångrade att jag hade skapat

Jorden, människor, fiskar och fåglar. Allt skulle bort.

Jag öppnade himlarna och lät regnet falla ner utan uppehåll

Tills hela jorden var översvämmad upp till de högsta bergstopparna.

 

Fast, tänkte Gud och log, så ångrade jag mig faktiskt igen,

I sista stund, och räddade människorna

Och djuren, och fåglarna, och fiskarna.

Det var ju då jag bad min kompis Noa att bygga en jättestor båt

Som alla kunde få plats på och rädda sig undan vågorna.

Sedan lät jag vattnet sjunka undan så att båten kom i hamn.

Jag ångrade mig, tänkte Gud, Jag ångrade mig så mycket att jag lovade

Högt och tydligt att aldrig göra så igen. Ja, man kan säga

Att jag bad om ursäkt.



Hur gick det då för Job?

Jo, han fick sova över hos en kompis den natten.

Hans föräldrar byggde ett nytt hus, och Job fick nya

leksaker. Sedan levde han lycklig i sitt land

och så vitt jag vet lever han där än.



Snipp, snapp, snut,

Nu är sagan slut. Amen.

Av Inga-Lina - 9 januari 2009 14:21

Ja, det menar jag att den gör, titt som tätt. Oline Stigs recension av Monica Antonssons bok "Mia - Sanningen om Gömda" i Sydsvenskan idag är väl en alldeles utmärkt text, men den faller ihop på just den punkten där den skulle kunna bli intressant - och det är inte Oline Stigs fel! Hon redogör bara rakt och ärligt för de rådande förhållanden:


När Maja Lundgrens roman ”Myggor och tigrar” nyss kommit ut satt jag på en buss med tjugo andra författare, på väg till en konferens. Det var ett fruktansvärt liv. Hälften var för, hälften emot, argumenten haglade fast bara tre hade läst boken.


Maja Lundgrens "Myggor och tigrar", Lars Noréns dagbok och andra liknande böcker engagerar och kommer att engagera landets författare, kritiker, litteraturvetare och journalister därför att dessa böcker utspelar sig i deras miljöer, bland deras likar. Ersätt ordet "författare" i ovanstånde stycke med "vårdbiträden" eller "kommunalarbetare", så får ni se.


"Gömda" och "Asyl" däremot både skildrar och vänder sig till arbetarklassen - och därför blir debatten kring dem osynliggjord. Trots att den pågår som bäst på bloggar runt om i landet. Där kreti och pleti dväljs.




Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards