Med redigeringen, med omskrivningarna, med början, med slutet, med mitten, med allt.

Min roman i ett nötskal

Skulle jag inte vara färdig i november? Det är ju maj där ute nu! Och jag sitter fortfarande och våndas. Nu har jag kommit på att början är fel. Början är definitivt fel. Det kan verkligen inte börja på det här sättet. Måste skriva om början. Det ska jag göra nu. Klockan två kan ni förresten lyssna på mig i radio i Nya Vågen - fy vad jag skäms för att jag inte kunde uttala Helena von Zweigbergks efternamn. Och för att jag fräste åt Björn Wiman för att han sa "fitta". Det var väl inget att bli arg på. Men jag hann i alla fall uttrycka min uppskattning för hans roliga artikel igår.

Så långt har jag i alla fall kommit i den första redigeringsomgången, då jag i princip bara för in redaktörens anmärkningar. Fasar för morgondagen - då ska jag printa den rättade versionen och läsa igenom hela manuset. Förra gången jag gjorde det orsakade ju läsningen en veritabel chock. Ångesten tilltar. Imorgon ska jag skriva min nästa OBS-krönika, och någon gång under veckan ska jag recensera en doktorsvahandling. Terminsavslutning på Skrivarakademin därtill - jag är nog rätt kokt i slutet på nästa vecka...

Synd att man är nykterist

... den andra halvan kommer imorgon. Nu ska det redigeras. På de första 102 sidorna är det 1 (en) sida som helt har klarat sig undan redaktörens anmärkningar. Den ska jag rama in, tror jag. Och så finns det de som tror att författaren sitter i ett torn och skapar sina storverk alldeles själv med hjälp av en enbart gudomlig inspiration. Nehej då. Fast det hade varit roligt som omväxling. Idag har jag spelat in min första tidskriftskrönika för OBS i P1. Lyssna gärna imorgon eller via SR:s hemsida. Sedan åt jag lunch med en väninna, fikade på förlaget, gick till jobbet och skrev en recension av Corinne Maiers "No kid". Håll utkik i Aftonbladet endera dagen. Ikväll ska jag undervisa.

-Hej alla barn, jag heter Rulle. -Jag är full. -Full Rulle. -Hej då.

Minns ni den? Sven Melanders gamla sketch?

Jo det är visst jag på bilden

På måndag får jag tillbaka manuset med redaktörens synpunkter - som jag ska föra in. Det värsta är naturligtvis att jag kommer att vilja ändra på ännu mer - och helst vilja skriva om alltihop. Som tur är har jag bara en dryg vecka på mig, så jag hinner helt enkelt inte åstadkomma några större skador. Idag har jag skrivit en halv psalm - får se om tonsättaren godkänner mina betoningar och andra krumelurer. Och nu ska jag börja läsa in mig på en tidskrift som jag ska skriva krönika om - krönikan ska vara klar på tisdag. Direkt därefter ska jag ge mig i kast med en recension - som jag hoppas är färdig till på torsdag. Och då är är nog psalmen i hamn också. Och jag kan i lugn och ro lägga in mig på närmaste psykavdelning.

Förlagets höstkatalog är ute, boken finns prydligt införd i den, i en grön färgskala - så, vad händer nu då? Sitter författaren med armarna i kors och inväntar recensionsdagen? Inte riktigt. Det som händer nu är att min redaktör läser manuset med rödpennan i högsta hugg och letar efter sakfel, logiska fel, stavfel och alla andra fel man kan tänka sig. Snart ska jag alltså få tillbaka manuset och föra in alla de förslag på ändringar som redaktören gett. Naturligtvis kommer jag då att upptäcka ännu fler fel och brister som jag också kommer att vilja åtgärda. Det tar sin lilla tid. Någon gång snart ska jag även träffa en informationsansvarig på förlaget för att prata lite om marknadsföringen och min utlandsagent för att se om det är värt att erbjuda bokrättigheterna på den utländska marknaden. I övrigt upptas dagarna av att ömsom tänka på boken som ett mästerverk, ömsom som det största haveriet i litteraturhistorien. Det tar också sin lilla tid.

http://www.wwd.se/pdf_filer/WW_Höstkatalog_2008_LOW.pdf

Ni bara måste kolla! (Pyser nöjd)

... innan boken kommer i höst publicerar jag på förekommen anledning. När jag läste om utställningen på Judiska museet i morse blev jag så glad över att den historien äntligen uppmärksammas. En av bipersonerna i romanen, teaterregissören Jacek, formulerar sina erfarenheter så här:

Jag är en illusionslös man. När jag var tjugotvå flydde min familj från Polen. Jag är av judisk börd, ser du. Min pappa var så förvånad när hans kollegor och hans forna stridskamrater, män som frös arslen av sig i samma skyttegravar som han, hans närmaste vänner, förklarade för honom nittonhundrasextioåtta att de var polska patrioter medan han bara var en smutsig jude. Jag svor för mig själv redan då att jag aldrig skulle tillåta mig att bli lika förvånad.

Detta gäller ju inte bara Polen, även om händelserna där 1968 var extrema och uppseendeväckande. Inte heller de baltiska ländernas regeringar har helt gjort upp med sitt förflutna under andra världskriget, med morden på de inhemska judarna. Nåja, det lär jag ju återkomma till.