Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Inga-Lina - 17 mars 2009 13:29

Titta vad jag fick med posten idag! En jättesöt pocketbokväska och bedårande gammaldags vykort med författarporträtt! Det är författarcoachen Johanna som bloggar på Multimanus som är så här snäll. Tack!


Johanna har ju varit gäst här på blogen i samband med att hennes e-bok "Skriv boken!" kom ut. Läs mer här!


ANNONS
Av Inga-Lina - 16 mars 2009 16:08

Bristen uppdagades i helgen, när jag skrev ett lägerkapitel. Huvudpersonen bygger kanalen mellan Volga och Don, och pratar om livet med en medfånge och allt löper på väldigt fint och smidigt, men plötsligt slog det mig att jag inte har någon skurk i berättelsen. Jag älskar alla mina karaktärer, och tillåter dem aldrig göra en fluga förnär, och det drar ner intensiteten och energin i intrigen. Nu är det måndag och jag förtvivlar ännu.


Sitter säkert



ANNONS
Av Inga-Lina - 13 mars 2009 15:17

Nu har jag påbörjat årets omläsning av Tjechovs samlade. Jag har en kommenterad utgåva i tolv band, som är en riktig guldgruva. Varje novell, pjäs, kortroman och så vidare är försedd med en mängd små smaskiga fotnötter som berättar om allt möjligt; var verket publicerades, hur kritiken har varit, vad Tjechov själv tyckte. Kan inte låta bli att citera två guldkorn:


Apropå kortromanen "Tre år" skriver Tjechov i ett brev "Jag är så less på rutinen och tristessen, jag vill skriva om djävlar, om skräckinjagande, vulkaniska kvinnor, om trollkarlar, men ack! det som efterfrågas är sedesskildringar ur familjelivet" (min övers).


Den 18 juli 1907 antecknar Lev Tolstojs husläkare Makovitskij följande omdöme som greven fällt om Tjechovs kortroman "Min fru": "Så kan  verkligheten se ut, men konstnären bör inte beskriva sådant" (min övers)

Missnöjd


Inte så nöjd han heller
 



















                                                  
             


Av Inga-Lina - 10 mars 2009 23:03

Maciej Zarembas artikleserie i DN, som jag tipsade om tidigare fortsätter idag med sedvanlig pricksäkerhet.Och Zaremba lyckas med det som Guillou tyvärr misslyckades med i sina reportage i Aftonbladet häromsistens - nämligen att klä av sverigedemokraterna. Medan Guillou krystar och tyvärr inte åstadkommer mer än möjligen lite textreklam för det högerextremistiska partiet med Jimmie Åkesson i spetsen klarar Zaremba av att enkelt men elegant få Åkesson att framstå som ett fä. Låt oss titta på det berättartekniska knepet:


Är jag svensk för dig? frågar jag Åkesson. ”Det skulle du kunna vara.” Skulle kunna? ”Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig... någon djupare analys är svår att göra på så kort tid.” Då hjälper jag till: Jag har levt i Sverige tio år längre än du och kan nog landets kultur litet bättre, eftersom jag har det till yrke. Svensk?

”Jag kan inte avgöra det”, säger Åkesson, ”eftersom det inte är alldeles självskrivet vilken kultur du identifierar dig med. För jag antar att du kommer från ett annat land.” Sedan förklarar han att en svensk får inte ha hoprörda tillhörigheter. Man skall känna sig helt övervägande svensk och inget annat vid sidan om.

På den grunden blir jag slutligen befunnen tvivelaktig, i sällskap med Cornelis Vreeswijk, Nyamko Sabuni och Zlatan Ibrahimovic, kring vilken Jimmie Åkesson har många frågetecken. Zlatan föddes inte i Sverige. Han spelar individualistiskt, vilket är osvenskt. Han har sagt sig vilja spela för Bosnien! Jackie Arklöv då? ”Utan tvekan svensk. Har ju fått svensk uppfostran och känner inte någon annan kultur än den svenska.”


Zarembas första insats är - han själv. Medveten om att han själv i läsarens ögon framstår som en sympatisk person vet han att om Åkesson går i fällan och ifrågasätter hans svenskhet kommer Åkesson att framstå som osympatisk. Sedan är det att smasha in den ena bollen efter den andra. Arklöv får man som grädde på moset.


Grejen är att Guillou utmärkte sig just med den här typen av skicklighet i debatt när han jobbade som reporter. Läs gärna Guillous "Reporter" från 1989 och njut av texterna som skrevs av en begåvad journalist, som blev framgånsrik och folkkär författare. Synd att han behövde göra bort sig som reporter tjugo år senare.

Av Inga-Lina - 9 mars 2009 21:13

Bloggaren Raskolnikov har varit här inne idag, så jag gick och hälsade på hos honom. Och se vad jag hittade!


Det lite roliga är att jag råkade läsa fel;


Låten som heter Jesus blood never failed me yet handlar, precis som titeln antyder, om att hur dåligt sångaren än har det så har inte Jesus övergivit honom


läste jag som hur dåligt sångaren än sjunger.


Sedan mindes jag det roligaste jag någonsin gjort under mitt författarliv: mina år på Teaterhögskolan, och slutproduktionen "Försvunnen" i regi av Eva Molin. Där var Jesus-låten med. Och "I will always love you" med Dolly Parton. Frälsningsrmén spelade i pausen. Det var världens bästa föreställning, skriven av eleverna själva, och jag fick vara med.


Men visst undrar jag, när jag inser att detta var anno domini 2001, hur det kan komma sig att det är åtta år sedan jag hade roligt senast?



Av Inga-Lina - 9 mars 2009 19:24

Sovvagnarna som trafikerade sträckan Minsk – Moskva luktade urin och svart georgiskt te. Till en början hade Katja svårt för den lukten, men nu hade hon vant sig och märkte den knappt.

 Tåget hade varit i Moskva och vänt. Tidigt på morgonen skulle hon vara hemma, men det var ännu långt dit. I restaurangvagnen rådde kvällslugnet. Katja hade tid att pusta ut med ett glas te innan hon skulle ge sig på att städa golven. Med handen kände hon efter i fickan där dricksen låg, som hon hade fått för att ha bäddat i singelkupéerna. Hon ville gärna räkna pengarna men Zinaida, tågvärden, satt bredvid och det hade varit oartigt mot henne.

 Zinaida gäspade brett så alla tänderna syntes.

– Vad mycket guld du har i munnen, skrattade Katja och grep tag i Zinaidas hand. Strö lite guld i min hand, gumman lilla, så ska jag berätta allt för dig, vad som komma skall.

Zinaida tog allvarligt på saken. Katja var känd bland personalen som en duktig spåkvinna.

– Är det sant att du är riktig zigenerska?

Återigen skrattade Katja, med sitt fuktiga varma skratt, som fick kvinnorna att slappna av och männen att kråma sig som kärlekssjuka tuppar. Hon var en generös natur. Kalla mig gärna kantarell, brukade hon säga, så länge jag slipper hamna i svampkorgen.

– Klart jag är, sa hon. Min gammelfarmor lärde mig att spå. Hon var blind på ena ögat, men hade ett tredje öga i pannan som hon kunde se framtiden med. Men en riktig zigenerska säger aldrig något utan att få guldströ i handen.

Av Inga-Lina - 6 mars 2009 14:03

Vem jag än frågar så skriver de om sin släkt. Är släktrönikan den nya deckaren? Nu när samtiden överfaller oss med en tegelsten i huvudet; miljöproblem, finanskris, kvinnobacklash, vill vi inte då vända samtiden ryggen? För vad som än har hänt i det förgångna, vilka hemskheter än kan ha utspelat sig där, kan vi alltid trösta oss med att de i alla fall är över.

Av Inga-Lina - 3 mars 2009 13:24

Hoppas ingen missar Maciej Zarembas hysteriskt roliga artikelserie om integration (DN) - inte bara rolig, utan brinnande av rättmätig vrede. Ja, vill man bra skrika, så är det, så misshandlas människor i den kommunala och statliga apparaten. Zarembas genomgång av en lärobok i svenska för invandrare:


Vi heter sådant som Abdul eller Keziban. Vi är i skolan klockan åtta (det är noga med tiden), går till apoteket, bokstaverar vårt djävla namn, ber om ursäkt, är sjuka igen och redan på sidan 63 får vi veta vilken framtid som väntar: Fatemeh och Mohsen har en butik, jobbar 80 timmar i veckan och är glada för det. Sedan blir vi bestulna och lurade, vi kollar extrapriser, sparar kvittot, köper begagnat, blir sjuka för tredje gången, därefter deprimerade, får remiss, blir påkörda, träffar Gudrun som har ont i ryggen och bor ensam, därefter Peter som har ont i magen, vi blir allergiska, men orkar öva på vokalerna: ”Knäna värker och näsan är täppt” samt på betoningen: ”Hon har feber”, tempus icke att förglömma: ”Det finns ingen tid denna vecka.” Vi ser dåligt, hör dåligt och det kliar, men vi lär oss kroppsdelarna ”Han har ont i ...”.


...påminner om det jag skrev i Aftonbladet för några år sedan:


/.../ för att få stanna i Sverige måste man vara dödsjuk /.../komma in med så många och starka läkarintyg som möjligt.

Det är vad som döljer sig bakom begreppet ”humanitära skäl”. Det spelar inte längre någon roll hur förföljd du har varit där du flytt ifrån – är du frisk åker du ut.

Och den gamla kvinnan, som överlevt ett världskrig, koncentrationsläger och Stalins terrorvälde undrar, när jag berättar vad advokaten sagt, vad Sverige ska med alla dessa sjuka till.

Jag har inget svar att ge henne.

Ända sedan hon och hennes döttrar kom till Sverige har moder Svea enbart intresserat sig för deras krämpor.

Inte för deras yrkeskunskaper eller språkkunskaper, inte för deras livshistoria eller personligheter, inte för deras ambitioner eller potential.

Och under denna nedbrytande process har de alla mycket riktigt blivit sjuka. De är, efter tre år i Sverige, nervvrak allihop.


Historien fick ett någorlunda lyckligt slut på så sätt att familjen fick uppehållstillstånd i Sverige. De håller på att bygga upp ett nytt liv med studier och arbete.


Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Inga-Lina med Blogkeen
Följ Inga-Lina med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se