Ibland kroknar jag på den svenska författarkåren. De senaste veckorna har bara de lytta och lama inte dragit ut på ett korståg som handlar om att skydda upphovsrätten. Mot vem ska denna rätt skyddas? Ja, mot fildelarna, förstås. Ipred-lagen har trätt i kraft och Horace Engdahl har applåderat, och Carina Rydberg jublar väl ikapp med Brunner och Kallifatides, men så öppnar jag SvD i dag - och läser det här:

Nya namn, nytt hemland och betydligt mindre sex. När ­Sara Kadefors bästsäljare Sandor slash Ida släpps i USA i maj är boken radikalt förändrad. Ett ovanligt stort ingrepp, enligt de agenter som SvD har talat med.

Och var är alla upphovsrättens riddare nu då? Hur länge dröjer det innan de rider ut i sina moraliskt skinande rustningar? Mig veterligen har just Sara Kadefors inte uttalat sig negativt om fildelare, men borde inte hennes kollegor som värnar om upphovsrätten starta världens debatt nu om hur det amerikanska förlaget uppfört sig i fallet Sandor slash Ida?

Det kom ett bokpaket igår från Norstedts till oss på Skrivarakademin: Marika King, en fd elev, debuterar med "Supernova". Ja, jag har ju haft Marika som elev som sagt, och läst det här manuset på ett väldigt tidigt stadium. Igår började jag läsa boken på tunnelbanan och - kunde inte sluta! Sent i natt kämpade jag fortfarande med tröttheten, och boken var oavbrutet spännande. Ja, jag är en arbetsplatsnörd och får aldrig nog av böcker som beskriver spännande arbetsplatser - i det här fallet en konsultfirma. Men "Supernova" är också ett oerhört vältajmat inlägg i dessa finanskrisens dagar. Boken skildrar just den uppgång som föregick fallet.

På väg mot samtiden...

Jag kan inte låta bli att citera en klockrent träffande dialog, som utspelar sig när huvudpersonen Lisa, som gått ut Handels och fått jobb som managementkonsult i Stockholm, kommer hem till Ludvika till jul:

Mamma drack sitt kaffe.

"Ja, jag förstår inte i alla fall", sa hon. "Det finns väl ändå ingen människa som behöver så mycket pengar".

Jag suckade. "Nej, mamma. Det är klart att det inte gör".

Hon tittade förvånat på mig.

"Men det är inte det som är poängen", fortsatte jag.

"Nähä. Vad är poängen då?"

"Om alla skulle tjäna det de behövde så skulle alla tjäna lika mycket".

"Ja?"

"Varför ska nån då vilja ta på sig extra ansvar, som till exempel att leda en verksamhet?"

Mamma drack mer kaffe.

"Jamen, jag förstår ändå inte", sa hon och skakade envist på huvudet. "Det är så konstigt"

(ur "Supernova" av Marika King, Norstedts 2009)

Det är bara så bra...

Har ni sett den nya svenska serien på SVT, "Familjen Babajou"? Om inte, kasta er genast över SVT Play och se första avsnittet! Jag har aldrig, aldrig sett ett så bra drama gjort av SVT. Gnället i DN och SR tycker jag att man kan överse med, serien är en blivande klassiker, en modern saga som berör. Ja, precis som Aftonbladets tevekrönikör skrev igår: "Plötsligt händer det". Plötsligt skrivs och spelas något som fungerar!

Som ungdomen säger idag: de äger!

Förstår inte vad det beror på. Solen skiner, katten springer runt och skriker, och jag kan knappt hålla ögonen öppna. Igår kanske överuppfyllde jag planen och skrev hela två artiklar på en dag, och i helgen hade jag putsat alla fönster men det förklarar inte tröttheten som är liksom en bergbestigning i sig.

Var jag står, var jag går

hör jag unga killar prata

om sitt hår.

Vad gjorde jag med håret

förra året...

Vad ska jag göra med mitt hår

i år...

De berättar

sitt hårs historia för varandra,

hårets, så att säga, biografi.

Hej allihopa och välkomna till ett samhälle som vi alla trodde tillhörde en svunnen tid.

Thomas Nilsonne, moderat ordförande för socialnämnden i Täby, säger till DN idag att det är helt inom det rimligas gräns att fattiga får nöja sig med tjugo tänder i munnen.

"/.../ går man på bistånd kan man inte få allt det som den som har ett arbete kan skaffa sig. Då är det skäligt att man får tandvård så att man har tjugo tänder kvar – men där går gränsen för vad skattebetalarna ska ställa upp med"

Stig Dagerman dog 1954. Nedanstående dikt publicerades i tidningen Arbetaren samma dag som budet om Dagermans död kom . En betraktelse som poeten skrev efter att ordförande i fattigvårdsnämnden i Värmland gjort följande uttalande: "Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund."

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor

med dyrbara hundkreatur.

De kunde väl leka med flugor,

som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.

Det måste bli slut på, ity

att annars köper de valar,

fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:

Hundarna skjuts! Inte sant?

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,

så spar kommunen en slant

Som sagt: 1954 skrev Dagerman den här dikten. Femtiofem år sedan! Och så är vi där igen. Min enda tröst idag är att jag inte längre arbetar som socialsekreterare. Jag hade inte kunnat leva med skammen...

Som sagt. Prerafaeliterna. På Nationalmuséet. Har ni inte varit där än, gå dit. Lite trångt om saligheten, förstås.

Detaljerna, håret, stämningen...

På kvällen gjorde vi ett nytt försök med filmfestivalen Rurik. Och se, det gick som smort. Vi blev lovade en film som hette "Kuriren" och vi fick en film som hette "Kuriren", en finstämd tragikomisk vardagsskildring från 1986, om klass- och generationsmotsättningar i ett imperium som, utan att någon visste om det, levde sina sista dagar. Filmen kan ses även nästa helg.

Pojken till vänster: "Har du en dröm?" Pojken till höger:"Ja. Att jag ska få en rock till vintern. Förra året fick jag gå i en jacka hela vintern. Jag var förkyld konstant"

Hela helgen har jag proppat i mig kulturupplevelser, de nästan sprutar ur öronen. Men det började inte så bra. I fredags kväll spontantände jag på den ryska filmfestivalen Rurik, gick in på deras hemsida och såg att en trevlig film som handlade om en dam i krinolin med parasoll skulle börja om en halvtimme. Konstigt nog hann jag i tid (jag bor i Kista, filmen gick på Grand på Sveavägen), köpte biljett, medlemskort och en Mer med äppelsmak. Mycket publik i salongen, glad stämning. Filmen vi skulle se hette Passageraren och har inte ens haft premjär i Ryssland. Enligt den gästande skådespelaren som inledde med ett litet spirituellt tal, skulle vi få se en "glad, musikalisk film om kärlek". Publiken uppmanades att stänga av mobilerna, ty nu skulle vi förflyttas till 1800-talet. Jag myste, drack lite Mer och fylldes av förväntan. Det blev mörkt i salongen, filmen rullade igång. Först var det svart-vitt, men det tolkade jag som en regissörsgrej. Något fiffigt. Sen tyckte jag att jag kände igen de första scenerna. Det var något med en stammande skolpojke och en läkare som hypnotiserar honom. Jaha, tänkte jag, vad intressant regissören tänker, nu apostroferar han en klassiker för att sedan... Långsamt, långsamt gick det upp för mig att det som rullade på duken var inget annat än Tarkovskijs "Spegeln"!

Ljuset tändes i salongen och en av arrangörerna rusade fram för att förklara att ett misstag har begåtts. Festivalen pågår i Stockholm och Uppsala samtidigt. Och man har förväxlat filmerna. Så i Uppsala satt publik som hade förberett sig på att se Tarkovskijs komplexa klassiker - de fick sig en glad musikal till livs. Medan publiken i Stockholm, som har bespetsat sig på lite kravlös underhållning fick snabbt ställa om till intellektuellt krävande epik.

Jag kände att jag inte klarade av att ställa om, så jag gick hem till en kompis istället och åt en nybakad aprikoskaka istället. Det var väldigt gott. Och hon och jag bestämde oss för att gå till Nationalmuseet på lördan och se prerafaeliterna.

Parasollet jag aldrig fick se