Jodå, det blev en riklig skörd i lördags. Sex kilo trattkantareller - men då var jag ute i skogen i nio timmar och praktiskt taget grävde upp dem med mina bara händer. Lite av en arkeologisk utgrävning var det över det, och min kompis hade riktigt roligt åt mina, som hon sa, "estetiska" försök att först frilägga svamparna för att sedan plocka dem.

Resten av helgen läste jag på förekommen anledning PO Enquists "Ett annat liv" - imorgon ska jag prata om den och om Benny Haags bok "Makt, mod och motstånd" - i Nya vågen, 14.03

Förr satt författarna med stambägare på krogen, i dag skriver de debattartiklar med krav på att återinföra motboken. Spritångor är inte längre litteraturens livsluft. I nya boken ”Makt, mod och motstånd” går Benny Haag till storms mot vardagssupandet och i självbiografin ”Ett annat liv” berättar PO Enquist om hur hans skrivande förlamades av alkoholen.

Nya Vågen undersöker den nya svenska missbruksskildringen tillsammans med författaren och kulturskribenten Inga-Lina Lindqvist och kulturredaktionens Maria Edström. källa: Sveriges Radio

För övrigt höll jag på att gå upp i limningen i söndags när jag läste om de svenska kulturarbetarna i Berlin. Antingen har artikelförfattaren roat sig något alldeles oerhört på kulturarbetarnas bekostnad och med utstuderad elakhet plockat de värsta citaten - eller så är det precis som det står. Med kolonial pricksäkerhet migrerar de svenska intellektuella på jakt efter billig öl och pittoresk hundbajs?

Kulturvillkor?

Nu går vi in i hösten, Bokmässan är över, och jag vill hinna fylla frysen med svamp. Bokmässan blev en riktigt glad upplevelse - mitt seminarium om mödrar och döttrar var välbesökt, jag fick signera en massa böcker och blev bjuden på fina middagar och det sista jag såg innan jag somnade på hotellrummet var en stor blombukett som förlaget hade skickat. Kort sagt kände jag mig som en riktig författare, eller snarare som Askungen på bal - de korta stunderna av glamour är ju kanske det som motiverar en under de oändligt ensamma dagarna när man bara skriver och läser, läser och skriver. Väl hemma fick jag två otroligt trevliga läsarbrev - kan inte låta bli att skryta lite.

Jag minns inte att jag någonsin läst en bok som rört sig över ett så brett fält. Det är lätt att tycka om människorna du skriver om, de känns så "mänskliga". Befriande i dessa tider då vi översköljs med shabloner.

Jag har aldrig tänkt på att alla de fasansfulla känslor man tillskriver de som våldtas skulle vara släkt med den sk hederskulturen. Det är tänkvärt. 

Herregud, Inga-Lina, vilken underbar bok! Den är ju så ROLIG!  En riktig höjdare. Det var verkligen länge sedan jag skrattade så mycket, och hög dessutomt, medan jag läste en bok. Började idag och har nu kommit  drygt halvvägs. Kan inte sluta läsa.

... Jag har läst ut Drottningflickan nu. Helt ärligt så är det en av de mest intelligenta romaner jag läst.

Nu hoppas jag bara innerligt att alla som köpt boken på mässan läser den, och tycker till. Det allra bästa är om folk gillar vad jag gjort och rekommenderar boken till sina nära och kära. Men ALLA synpunkter är välkomna - jag är ännu inte en trollkarl, jag är bara en lärling.

I onsdags var jag ute i skogen, men det började störtregna och vi fick fly. Hittade skydd på Sollentuna skytteförenings veranda - tack! På lördag gör vi ett nytt försök, och jag hoppas verkligen på brittsommarväder.

Den kommer snart! Vad? Jo, boken Påtår! En bok om kyrkkaffe - bullar, böner och berättelser. Innehåller skrönor och recept. Jag har ju tidigare skrivit här på bloggen om mitt hejdlösa fikande - och jag medverkar i "Påtår" med en text som handlar om kyrkaffets teologiska dimensioner. 

Kyrkkaffet är på många sätt kyrkans själ, på samma sätt som psalmsången, som den folkliga tonen i förkunnelsen, som barnhörnan i kyrkorummet.

© Inga-Lina Linqvist och Libris

I förmiddags ringde telefonen - det var ett brittiskt riktnummer, och jag undrade lite varför min son ringde mig så tidigt; så här dags brukar han sitta på jobbet. Lyfter luren - en okänd mansröst! Hjärtat hann åka ett varv ner till hälarna och tillbaka. Men det var Staffan Skott! Den kände Tjechov-översättaren, skribent i DN och gift med Maria Nikolajeva, som ju fått professur i Cambrige nyligen. Han hade läst min artikel på Aftonbladet Kultur, den om Tjechov, och ringde för att tala om att han tyckte om den! Man måste översätta mer av denna fantastiska författare. Han är ju som livet självt. "Men visst heter hon Varja, inte Sonja", skrockade Skott i luren, "hon som Lopachin lät bli att fria till". Skamsen medgav jag att det blev visst lite fel där på slutet. "Jag ska genast mejla redaktionen", sa jag, "och be dem att föra in en rättelse". "Låt bli", sa han, "det är nog bara jag i hela Sverige som kan se att det är fel, och så alla de skådespelerskorna som spelat Varja genom tiderna".

Nåväl. Jag mejlade redaktionen. Och nu vill jag be skådespelerskorna om ursäkt.

Odil Nunes, Varja 1994

Ibland känns det kallt och ensamt. Läser i GT den utökade versionen av Nina Lekanders recension av "Drottningflickan". Okej för att får heta Inga-Lisa i första utgången, men vad kan man säga om följande stycke:

Lindqvist skriver (på hemsidan, min anm) om hur den brittiska författaren Susan Howatch – av ”family saga-type” – har inspirerat henne.

Det är otroligt synd att nästan ingen i det här landet vet vad Susan Howatch har sysslat med sedan 1987.

Ja, det skulle man kunna kalla det när man blir väckt av katten i gryningen och ser morgontidningen på hallgolvet. Plockar upp den och slår upp kulturdelen - och ser där en recension av min senaste roman. Att bli så grundligt sågad innan man ens ätit frukost kan knäcka den mest härdade. Hur hanterar man något sådant då? Gråter en skvätt, förstås. Hotar (vem, kan man undra?) med att sluta skriva. Klär på sig och gör omelett, går till jobbet och köper en annan tidning på vägen. Okej, jag ska kanske inte misströsta helt och hållet... Resten av dagen odlar jag min paranoja. Svenskan har balanserad kritik och seriösa invändningar. Men har recensenten i DN något emot mig personligen? Fanns det verkligen inget gott att säga om boken? Inte ens en liten liten pluttegrej? Så där mal det på. Ett tag. Att vara författare kräver nerver av stål.

Författarnerver

Allvarligt talat frestar den här upplevelsen på. Utmaningen är att hitta tillbaka till skrivbordet. Hur går jag vidare? Mitt problem är inte så mycket taskiga recensioner som min "tvåboksförbannelse". Jag har skrivit två diktsamlingar, två jag-berättelser, två barnböcker, två romaner... Om jag inte bryter den här förbannelsen kommer jag att ångra mig på min dödsbädd. Och att ångra sig på dödsbädden är faktiskt det dummaste man kan göra.

Det ska verkligen bli spännande. Enligt min lilla omröstning på bloggen räknar 36,4 % av er med att få ett gratis ex. Och då kan jag ju säga att de är på väg:)

Annars så går jag här och vankar och våndas. Försöker att inte tänka på mottagandet, men tankarna överfaller precis innan jag somnar, eller i andra obevakade ögonblick.

I lördags var jag ute och plockade svamp i hällande regn, och det var riktigt skönt. Naturen har en helande verkan, det upptäckte jag när jag bodde i Jämtland. Innan dess trodde jag inte riktigt på det. Nåväl. De sista karljohansvamparna och björksopparna har jag torkat. Blodriskorna har jag saltat in. Till vilken nytta då? Ingen aning. Kanske kan man hacka ner dem i potatissallad. Lite diverse skivlingar har jag stekt och mejat ner i en potatislåda tillsammans med färsk rosmarin, persilja, citronsaft och en skvätt soja. Smörsopparna har jag förvällt och fryst in - och en liten del har jag marinerat, men det är bara jag här hemma som upskattar marinerad svamp. Känner mig så nöjd och duktig. På lördag är det dags igen - och då startar jakten på trattkantarellerna som bevisligen har synts i trakten!

Nu är det klart! "Drottningflickan" har fått en egen hemsida med extramaterial, utdrag ur boken, lite om författaren och annat smått och gott. Ni är alla hjärtligt välkomna!

"Drottningflickans" hemsida