Job stod på sig: Jag kan visst säga vad jag känner

Till Gud, för Gud är min bästa vän. Och med sin vän

Kan man tala öppet om allt.

 

Vad ingen av dem kunde se var att Gud själv stod i kapprummet.

Gud lyssnade noga på all som hade sagts. Gud böjde sig ner

Mot Jobs kompisar och viskade i deras öra:

 

Säg inte emot Job, försök inte bevisa för honom att han har fel.

Var inte oroliga för att jag ska ta illa vid mig.

Nu behöver Job er hjälp och er tröst, nu när han har blivit av med sitt hem.

Hjälp honom, dela med er av era leksaker, så ska jag ta hand om resten.

Och barnen reste sig upp, och kramade Job, och de gick iväg för att hjälpas åt.

 

När Job, Jobs föräldrar och Jobs kompisar

Hade gått iväg för att hjälpas åt med att ställa i ordning

Efter branden, satt Gud kvar och tänkte:

Hade Job rätt att kräva mig på en ursäkt?

Kan jag, Gud, som har ordnat hela världen

Och som bestämmer över allt, kan jag göra fel?

Har det någonsin hänt att jag ångrat mig?

fortsättning följer...

 

En lite annorlunda ingång till bråket om böckerna Asyl och Gömda läste jag om här.

Säljargument för romaner brukar vara: språk, gestaltning, karaktärsteckning, psykologisk trovärdighet, graden av påverkan på läsarna.

Men det starkaste/enda säljargumentet för böckerna Asyl och Gömda var att de byggde på verkliga händelser. Det var rätt säljargument, och försäljningen gick väldigt bra.

När det nu verkar som att händelserna inte riktigt motsvarade verkligheten vill vare sig författaren eller förlaget ta sitt ansvar inför läsarna.

Tvärtom är det läsarna som nu dumförklaras eftersom de inte kan skilja en dokumentärroman från en sann historia, inte kan orientera sig bland de litterära genrerna...

Med tanke på att böckerna hade arbetarkvinnor som sin främsta målgrupp får författarens och förlagets litterära lektioner en obehaglig bismak av klassförakt.

En anmälan om falsk marknadsföring kan kanske räta ut en del frågetecken - och i förlängningen väcka en bra litterär debatt.

Under tiden lekte Job i lugn och ro

På dagis med sina kompisar.

Plötsligt kom en fröken fram

Och var alldeles blek i ansiktet.

Hon sa: Dina föräldrar är här.

Konstigt, tänkte Job, det är inte dags att gå hem än,

Varför kommer mamma och pappa

För att hämta mig redan?

När Job kom ut i kapprummet

Såg han att mamma och pappa var alldeles rödgråtna.

De berättade att huset hade brunnit ner.

Och alla mina leksaker, frågade Job, vad har hänt med dem?

Jo, de har också brunnit mer.

Job satte sig på bänken och blundade.

 

Gud, sa han, jag har inga leksaker kvar.

Men allt jag någonsin haft har jag fått från dig,

Och om du vill ta tillbaka det är det helt okej.

Du och jag är fortfarande vänner.

 

Men jag tycker ändå att det du gjorde

Var orättvist. Jag har alltid varit din vän,

Aldrig varit dum mot någon.

Jag tycker att du ska be om ursäkt, Gud.

 

Job hade tre bästisar på dagis,

Och när de hörde vad som hade hänt

Kom de genast springande

Och satte sig bredvid Job på bänken i kapprummet.

 

När de hade hört vad Job hade sagt

Blev de lite oroliga. Får man prata så till Gud?

Säg inte så, Job! Du har säkert gjort något dumt

Och det är säkert därför dina leksaker brann upp.

fortsättning följer...

Som Stalin brukade säga: när man hugger skog flyger flisorna runt. Vad han menade med det är, tror jag, att spill är en nödvändig del av allt arbete. Och att människor går åt i kampen om makt, men det är inte den betydelsen jag vill prata om nu. För nu jobbar jag med att skriva en slutversion av barnboken, och har varit tvungen att döda en riktig darling, som jag därför tänker lägga ut här istället.

Sagan om Job, del 1

Nu ska du få höra vad som hände den gången

Ormen ville slå vad med Gud.

 

Kolla, sa ormen, ser du lillkillen där borta?

Klart jag gör, svarade Gud. Det är min kompis Job.

Vi pratar med varandra varje dag.

Just det, sa ormen, och Job har det ganska bra, eller hur?

Klart han har, svarade Gud.

Job har allt som jag tycker att ett barn ska ha.

Mat varje dag, ett varmt hem, snälla föräldrar

och leksaker att leka med.

 

Undrar du aldrig, sa ormen, ifall Job är kompis med dig

bara för att du har gett honom allt detta?

Egentligen inte, svarade Gud.

Jag är säker på att Job är kompis med mig

för att jag är hans Gud,

och han håller fast vid mig

oavsett vad som händer.

 

Vi kan slå vad, sa ormen med elak röst.

Om jag gör så att Jobs föräldrar börjar bråka och skiljer sig,

och om jag gör så att huset han bor i brinner upp

och han förlorar alla sina leksaker,

så kommer Job att bli så sur på dig

att han aldrig kommer att prata med dig igen!

fortsättning följer...

Har surfat runt på mina favoritbloggar och hittat bland annat detta "mot du jour" på Ylva Wallins blogg, apropå SVT:s dramasatsning:

Ibland kan man offra mycket av sina ideal för att ha råd med sitt Mårbacka.

Läs hela inlägget här

Det gick bara rakt in. Ja, så är det. Författaryrket är en ständig kamp för integriteteten, en ständig risk att förlora den. När jag var ung ville jag ha ett lönearbete vid sidan av skrivandet, i någon sorts romantisk föreställning om oberoende. Det fungerade inte, lönearbetet undergrävde bara min moral ytterligare.

Vad är då min Mårbacka?

Läste idag intervjun i DN Söndag med Ann Heberlein om hennes kommande bok och blev lite beklämd; trött på den självutlämnande dagboken i bokform. Vad är det för fel på en helt vanlig j-la roman? (Det sista är också ett citat, av Anna Schulze)

... önskar jag alla av hela mitt hjärta! Tack för att ni läser, och tack för att ni kommenterar, tack för all peppning och all klokhet! Hoppas att maten smakar och umgänget värmer.

Inget är vad det synes vara. Thomas Quick är kanske inte alls en seriemördare, och pseudonymen "Mia Eriksson" kanske inte alls fick asyl i USA för att svenska staten misslyckades med att skydda henne från en våldsam före detta partner.

Men medan Quick-skandalen valsar runt på tidningssidorna är det märkvärdigt tyst om Liza Marklund.

Varför? Klass och kön, förstås.

Quick handlar om män, seriösa män; poliser, åklagare och psykiatriker, journalister och professorer. Man lägger pannorna i veck och pratar om rättsröta. Juridik är manligt och överklassigt. Och seriöst.

"Asyl" och "Gömda"-skandalen däremot, den handlar om de arbetarklasskvinnorna som köpte pocketutgåvorna i hundratusental, och identifierade sig med "Mia" och hennes utsatthet, och såg upp till Liza Marklund. De är djupt besvikna idag. Ingen tar deras besvikelse på allvar. Läs mer på

Monica Antonssons blogg

och läs gärna även den i sammanhanget intressanta genomgången som Åsa Linderborg gjort av Marklunds hjältinna Annika Bengtzon

Idag hälsar Johanna Wistrand på här hos mig, kvinnan bakom bloggen som innehåller allt en blivande eller för den delen redan verksam författare kan behöva av tips kring skrivandet.  Johanna bloggar även här och är just nu ute på en bloggturné.

Johanna, som ni ser på bilden nedan

foto: Magnus Gotander

har precis kommit ut med en ny e-bok som heter "Skriv boken!"

Det är en fyra veckors coachning - jag har redan gett bort ett ex i present till en närstående som behöver komma igång med skrivandet.

Vill man köpa boken finns den att beställa HÄR

Om man vill låna boken på E-lib finns den HÄR

Jag har ställt några frågor till Johanna om just "Skriv boken!" och här kommer svaren:

1. Vem ser du framför dig som den typiske läsaren av boken?

Jag ser två läsare framför mig: en välutbildad kvinna runt i åldern 30-45, som kanske har skrivit i arbetet (rapporter, artiklar m m)  men som har tappat lekbiten, som är "duktig" och ställer till det för sig i och med den höga ribban. Hon måste alltid högprestera vilket gör att hon aldrig vågar skriva den där boken hon drömmer om att skriva.  Hon lider innerst inne av dålig självkänsla, hon tror inte att hon duger. Den andra läsaren lider av samma sak, men hon kanske inte är högutbildad och har inte skrivit mycket i livet över huvudtaget, men längtar efter att berätta något i skrift.

2. Boken kändes oerhört peppande - om jag skulle få skrivkramp skulle jag ha nytta av många övningar. Kan du tänka dig att läsaren använder boken som ett skafferi eller finns det en poäng i att följa HELA programmet?

Vad kul att höra detta om peppande och att den kan hjälpa mot skrivkramp, det är ju syftet med den, rakt av. Jag kan tänka mig att läsaren kan bläddra i den här och var, som i ett skafferi, för att få stöd av kompistonen jag försökt få in. Fast man kanske ska läsa den i ett sträck först (utan att man måste göra programmet)  - för att så att säga få tid att bli lite "Kompis", och sen bläddra här och var. Och sedan, när dagen D kommer och man känner sig mogen att ta itu med sitt kall :-), då kan man börja köra programmet från första till sista dagen. Det är ett sätt.
 

3. Vilken respons har du fått på boken hittills?

En kvinna har i mail berättat att hon börjar  skriva på ett nytt sätt och fått ihop till ett råmanus tack var den boken. En man har arbetat med denna och min förra bok parallellt ("Kom igång & skriv!") och säger att han skriver jättemycket nu  och har upptäckt historier inom sig han inte visste fanns. Jag har nyss haft en grupp på distans som kört programmet i boken under en månad,  ) och sagt att de har uttryckt att den varit ett stöd och en uppmuntran, de har blivit bekanta med hur de fungerar som författande människor till  vardags bl a.

4. Boken är utgiven som en e-bok, på cd. Vilka är fördelar med det om man jämför med en tryckt bok?

När någon beställer den kan jag maila den omedelbums. Man kan få tillgång till den omedelbart även via elib (www.elib.se) . Fördelen för mig är att jag slipper stora tryckerikonstnader och en massa distribution per vanlig post. Och jag slipper hålla lager. Nu har jag i och för sig börjat sälja den även nerladdad på CD-skiva. Det beror bl a p att den blir så osynlig om den bara skickas som bifogad fil via e-mail. Något fysisk form ska den ändå ha tycker jag och det får den i och med att den ligger i ett CD-fodral. Fast mitt mål är att så småningom ha alla mina böcker som e-bok, pappersbok och ljudbok.

5. Du ger mycket tips även på andra böcker om skrivande i "Skriv boken!" - jag brukar ofta avråda folk från att läsa sådana (med undantag av Stephen Kings bok som jag snarare uppfattar som en poetik). Kan du säga något om skrivarhandböckernas fördelar?

Jag har två olika listor i boken: Böcker som ger stöttning och inspiration, och böcker som fokuserar på skrivandets hantverk.
Jag tycker  den sistnämnda gruppen är bra att ha när man redan börjat skriva, kanske när man rentav har skrivit ihop hela råmanuset.. Detta för att man inte ska påverkas för mycket i början, för att man ska hitta sin egen ton först och tilliten till sin berättelse.
Sen kan man ta till sig vissa delar av alla råd man får, de som man har nytta av.
Skrivandet är ju ett hantverk och förr eller senare måste man lära sig hur det fugnerar med gestaltning, dialog etc.
Om man börjar med att läsa de här handböckerna  kan de vara hämmande,framför allt för att författarna till dessa böcker har sina egna "ajabaja!" och preferenser. Det kan skapa komplex hos  personer som t ex längtar efter att skriva i en riktigt smaskig kärleksroman i bästa glamourstil, och så säger författaren till skrivarhandboken att sådan litteratur är bara skräp och som Hemingway ska man skriva.....
 

6. Min sista fråga är lite provokativ. Boken "Skriv boken" handlar en hel del om skrivkramp. Du tar upp olika hinder som ska övervinnas, hämningar och rädslor. Och det är frågor som ofta kommer upp även på mina skrivarkurser. Tror du att alla kan övervinna hindren? Finns det ett läge där du skulle råda någon att börja dansa balett istället?

Ha ha dansa balett! Jag får bilder av grym träningsvärk och inflammationer, stukade fötter och sprickor i benen...
Jag tror att en del människor skriver aldrig sina böcker eller noveller, hur mycket de än anlitar författarcoacher och går skrivarkurser. Vid något läge kanske det är lika bra att skärskåda sig själv, fråga sig:  vill jag eller vill jag inte betala det pris som skapandet kostar? Har jag tålamodet? Modet? Lusten? Och har jag något som jag brinner för att berätta? Kort och gott: har jag drivkraften?
Efter tjugfem år kanske det är dags att fråga sig själv  allt detta (jag sätter denn höga tidsgränsen med tanke på mig själv, he he.)

Tack, Johanna!