Alla inlägg under mars 2009
Maciej Zarembas artikleserie i DN, som jag tipsade om tidigare fortsätter idag med sedvanlig pricksäkerhet.Och Zaremba lyckas med det som Guillou tyvärr misslyckades med i sina reportage i Aftonbladet häromsistens - nämligen att klä av sverigedemokraterna. Medan Guillou krystar och tyvärr inte åstadkommer mer än möjligen lite textreklam för det högerextremistiska partiet med Jimmie Åkesson i spetsen klarar Zaremba av att enkelt men elegant få Åkesson att framstå som ett fä. Låt oss titta på det berättartekniska knepet:
Zarembas första insats är - han själv. Medveten om att han själv i läsarens ögon framstår som en sympatisk person vet han att om Åkesson går i fällan och ifrågasätter hans svenskhet kommer Åkesson att framstå som osympatisk. Sedan är det att smasha in den ena bollen efter den andra. Arklöv får man som grädde på moset.
Grejen är att Guillou utmärkte sig just med den här typen av skicklighet i debatt när han jobbade som reporter. Läs gärna Guillous "Reporter" från 1989 och njut av texterna som skrevs av en begåvad journalist, som blev framgånsrik och folkkär författare. Synd att han behövde göra bort sig som reporter tjugo år senare.
Bloggaren Raskolnikov har varit här inne idag, så jag gick och hälsade på hos honom. Och se vad jag hittade!
Det lite roliga är att jag råkade läsa fel;
Låten som heter Jesus blood never failed me yet handlar, precis som titeln antyder, om att hur dåligt sångaren än har det så har inte Jesus övergivit honom
läste jag som hur dåligt sångaren än sjunger.
Sedan mindes jag det roligaste jag någonsin gjort under mitt författarliv: mina år på Teaterhögskolan, och slutproduktionen "Försvunnen" i regi av Eva Molin. Där var Jesus-låten med. Och "I will always love you" med Dolly Parton. Frälsningsrmén spelade i pausen. Det var världens bästa föreställning, skriven av eleverna själva, och jag fick vara med.
Men visst undrar jag, när jag inser att detta var anno domini 2001, hur det kan komma sig att det är åtta år sedan jag hade roligt senast?
Sovvagnarna som trafikerade sträckan Minsk – Moskva luktade urin och svart georgiskt te. Till en början hade Katja svårt för den lukten, men nu hade hon vant sig och märkte den knappt.
Tåget hade varit i Moskva och vänt. Tidigt på morgonen skulle hon vara hemma, men det var ännu långt dit. I restaurangvagnen rådde kvällslugnet. Katja hade tid att pusta ut med ett glas te innan hon skulle ge sig på att städa golven. Med handen kände hon efter i fickan där dricksen låg, som hon hade fått för att ha bäddat i singelkupéerna. Hon ville gärna räkna pengarna men Zinaida, tågvärden, satt bredvid och det hade varit oartigt mot henne.
Zinaida gäspade brett så alla tänderna syntes.
– Vad mycket guld du har i munnen, skrattade Katja och grep tag i Zinaidas hand. Strö lite guld i min hand, gumman lilla, så ska jag berätta allt för dig, vad som komma skall.
Zinaida tog allvarligt på saken. Katja var känd bland personalen som en duktig spåkvinna.
– Är det sant att du är riktig zigenerska?
Återigen skrattade Katja, med sitt fuktiga varma skratt, som fick kvinnorna att slappna av och männen att kråma sig som kärlekssjuka tuppar. Hon var en generös natur. Kalla mig gärna kantarell, brukade hon säga, så länge jag slipper hamna i svampkorgen.
– Klart jag är, sa hon. Min gammelfarmor lärde mig att spå. Hon var blind på ena ögat, men hade ett tredje öga i pannan som hon kunde se framtiden med. Men en riktig zigenerska säger aldrig något utan att få guldströ i handen.
Vem jag än frågar så skriver de om sin släkt. Är släktrönikan den nya deckaren? Nu när samtiden överfaller oss med en tegelsten i huvudet; miljöproblem, finanskris, kvinnobacklash, vill vi inte då vända samtiden ryggen? För vad som än har hänt i det förgångna, vilka hemskheter än kan ha utspelat sig där, kan vi alltid trösta oss med att de i alla fall är över.
Hoppas ingen missar Maciej Zarembas hysteriskt roliga artikelserie om integration (DN) - inte bara rolig, utan brinnande av rättmätig vrede. Ja, vill man bra skrika, så är det, så misshandlas människor i den kommunala och statliga apparaten. Zarembas genomgång av en lärobok i svenska för invandrare:
...påminner om det jag skrev i Aftonbladet för några år sedan:
/.../ för att få stanna i Sverige måste man vara dödsjuk /.../komma in med så många och starka läkarintyg som möjligt.
Det är vad som döljer sig bakom begreppet ”humanitära skäl”. Det spelar inte längre någon roll hur förföljd du har varit där du flytt ifrån – är du frisk åker du ut.
Och den gamla kvinnan, som överlevt ett världskrig, koncentrationsläger och Stalins terrorvälde undrar, när jag berättar vad advokaten sagt, vad Sverige ska med alla dessa sjuka till.
Jag har inget svar att ge henne.
Ända sedan hon och hennes döttrar kom till Sverige har moder Svea enbart intresserat sig för deras krämpor.
Inte för deras yrkeskunskaper eller språkkunskaper, inte för deras livshistoria eller personligheter, inte för deras ambitioner eller potential.
Och under denna nedbrytande process har de alla mycket riktigt blivit sjuka. De är, efter tre år i Sverige, nervvrak allihop.
Historien fick ett någorlunda lyckligt slut på så sätt att familjen fick uppehållstillstånd i Sverige. De håller på att bygga upp ett nytt liv med studier och arbete.
Pyjamas är mina nya arbetskläder. Det är något som hänt de senaste åren. Jag har försökt analysera fenomenet och just nu tror jag att pyjamasen håller mig kvar vid tangentbordet, de markerar liksom att jag inte alls ska ut utan tvärtom ska sitta inne och arbeta. Om jag klär på mig vill jag ju ändå bara ut och fika.
Här kommer förresten en liten bit ur helgens arbetsinsats:
Det gick olika rykten på stan. Om övervintrade nazikollaboratörer som gömde sig i skogarna. Om rymlingar från det närliggande mentalsjukhuset. Mamma skrattade bort grannfruarnas skrönor, framviskade vid köksbordet, lågt, så barnen inte skulle höra. Mamma var sådan, hon skrattade åt allt. Var veden slut? Haha, då var det dags att hälsa på lumphandlaren Janke och låna några famnar. Hade Roza vuxit ur sina skor? Men ge skorna till Sofja då, och spring till skolan barfota, det är bara nyttigt för fötterna. Är du hungrig, mitt hjärta? Kom och sätt dig här, så ska jag sjunga för dig. Saknar ni pappa? Pappa kommer snart, ni hinner knappt blinka förrän han är tillbaka, sov nu och dröm något sött. Vita brödskivor med smör och socker på.
Hemma hos Clara låste man aldrig ytterdörren. Mamma brukade säga att det som sker, det sker ändå, hur många lås man än monterar in. Någon var i köket. Det märktes i luften, en svårbestämd främmande god doft av vuxenhet och överflöd. Claras allra första barndomsminne hade den doften. Hon var ännu enda barnet, de bodde i ett stort vackert hus, det fanns en ponny i trädgården. Lakanen där, visst luktade de så här? Före kriget, innan tyskarna kom.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 | 3 | 4 |
5 |
6 | 7 |
8 |
|||
9 | 10 | 11 |
12 |
13 | 14 |
15 |
|||
16 | 17 | 18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
|||
23 | 24 |
25 |
26 | 27 |
28 |
29 |
|||
30 |
31 | ||||||||
|