Bloggaren Raskolnikov har varit här inne idag, så jag gick och hälsade på hos honom. Och se vad jag hittade!

Det lite roliga är att jag råkade läsa fel;

Låten som heter Jesus blood never failed me yet handlar, precis som titeln antyder, om att hur dåligt sångaren än har det så har inte Jesus övergivit honom

läste jag som hur dåligt sångaren än sjunger.

Sedan mindes jag det roligaste jag någonsin gjort under mitt författarliv: mina år på Teaterhögskolan, och slutproduktionen "Försvunnen" i regi av Eva Molin. Där var Jesus-låten med. Och "I will always love you" med Dolly Parton. Frälsningsrmén spelade i pausen. Det var världens bästa föreställning, skriven av eleverna själva, och jag fick vara med.

Men visst undrar jag, när jag inser att detta var anno domini 2001, hur det kan komma sig att det är åtta år sedan jag hade roligt senast?

Sovvagnarna som trafikerade sträckan Minsk – Moskva luktade urin och svart georgiskt te. Till en början hade Katja svårt för den lukten, men nu hade hon vant sig och märkte den knappt.

 Tåget hade varit i Moskva och vänt. Tidigt på morgonen skulle hon vara hemma, men det var ännu långt dit. I restaurangvagnen rådde kvällslugnet. Katja hade tid att pusta ut med ett glas te innan hon skulle ge sig på att städa golven. Med handen kände hon efter i fickan där dricksen låg, som hon hade fått för att ha bäddat i singelkupéerna. Hon ville gärna räkna pengarna men Zinaida, tågvärden, satt bredvid och det hade varit oartigt mot henne.

 Zinaida gäspade brett så alla tänderna syntes.

– Vad mycket guld du har i munnen, skrattade Katja och grep tag i Zinaidas hand. Strö lite guld i min hand, gumman lilla, så ska jag berätta allt för dig, vad som komma skall.

Zinaida tog allvarligt på saken. Katja var känd bland personalen som en duktig spåkvinna.

– Är det sant att du är riktig zigenerska?

Återigen skrattade Katja, med sitt fuktiga varma skratt, som fick kvinnorna att slappna av och männen att kråma sig som kärlekssjuka tuppar. Hon var en generös natur. Kalla mig gärna kantarell, brukade hon säga, så länge jag slipper hamna i svampkorgen.

– Klart jag är, sa hon. Min gammelfarmor lärde mig att spå. Hon var blind på ena ögat, men hade ett tredje öga i pannan som hon kunde se framtiden med. Men en riktig zigenerska säger aldrig något utan att få guldströ i handen.