Vad skulle ni tycka om ett par föräldrar som adopterar ett barn, och som tio år senare upptäcker att barnet inte riktigt uppfyller deras förväntningar, som istället för att, säg, spela tennis, snattar godis, vad skulle ni då tycka om dessa föräldrar satte barnet på ett plan och skickade tillbaka henne till det land hon blev adopterad ifrån? Ni skulle kanske tycka att det var förfärliga människor, utan hjärta. Men det är faktiskt något motsvarande vår migrationsminister föreslår idag på DN Debatt, när han anser att folk som misskött sig ska förlora sitt svenska medborgarskap.
PS. Parallellen jag drar är INTE mellan ett snattande barn och en vuxen kriminell. Parallellen är mellan ANSVARET en förälder har för sitt barn, och ANSVARET ett land har för sina medborgare. Alla medborgare, oavsett födelseort.
Resten av mitt resonemang kan man läsa på www.aftonbladet.se/kultur
Emil_71
17 februari 2009 11:51
Och?
Personligen tycker jag att liknelsen inte bär parallellitetens tecken.
Ett par föräldrar som adopterar ett barn har ett ansvar att uppfostra detsamma till en ansvarstagande vuxen, en medborgare som inser det felaktiga i att snatta godis.
Det är inte barns godissnattande som migrationsministern talar om.
Det som berörs är vuxna människor, människor som följdaktligen redan bör känna till skillnaden mellan ditt och mitt, rätt och fel, gott och ont.
Okej, det är också svenska statens ansvar att likt goda föräldrar omtala för dessa vad som förväntas i detta landet - här snattar vi inte, här våldtar vi inte, här mördar vi inte.
Påföljder kan alltid diskuteras. Jag utgår från att ett par adoptivföräldrar vidtar åtgärder gentemot ett felaktigt beteende hos ett barn. Den yttersta åtgärden om barnet vidhåller och utvecklar ett kriminellt beteende finns redan utvecklat i svensk socialtjänstlag likaväl som i svensk kriminallagstiftning.
Vi har inte nått riktigt lika långt med påföljdsresonemanget vad avser våra invandrare.
Det finns i vart fall i min värld ingen som helst parallell mellan ett snattande barn jämfört med en våldtäktsman från arabvärlden eller en mördare från främre Asien.
Inga-Lina
17 februari 2009 12:25
Tesen jag driver är att beviljandet av medborgarskap är jämförbart med beslutet att adoptera. Det finns ingen väg tillbaka, ingen ångerrätt.
Emil_71
17 februari 2009 15:22
Man kan ju driva teser.
Antag nu att Svenska staten (vilket den inte gjort ännu) skriver in i reglerna för utlänningar som ansöker om svenskt medborgarskap det enkla kravet: Följ våra svenska lagar! - men några behagar skriva under avtalet men följer sedan inte reglerna.
Gå in på en bank, låna lite pengar, skriv under avtalet. Försök sedan strunta i den ömsesidiga överenskommelsen du gjort med banken och se sedan vad som händer. Jag tror att de flesta normaltänkande inser det därefter följande händelseförloppet.
Gå in i Sverige, skriv under det enkla avtalet: Följ våra lagar och regler!
Försök sedan göra som i bankexemplet ovan, strunta i det åtagande du själv axlat genom att signera avtalet.
Blir man mer förvånad när banken emotser ett ömsesidigt respekterande av avtalet - jämfört med att Svenska staten kan kräva ett ömsesidigt respekterande av avtalet?
Jag noterar även på DN-s hemsida att migrationsministern talar om GROVA brottslingar, jag tror ingen uppfattade det GROVA brottet vara i paritet med att snatta lite godis.
Inga-Lina
17 februari 2009 16:07
Vilket åtagande har du personligen gjort för att förtjäna ditt medborgarskap?
jennifer
17 februari 2009 17:25
Jag är inte heller helt säker på att det är ett bra förslag men jag håller med Erik om att det var en ofattbart naiv parallell mellan ett snattande barn och vuxna kriminella. Jag rodnar.
Emil_71
17 februari 2009 17:49
Slingrande...
Kanske rätt typiskt, när man inte har mer argument att komma med så försöker man tippa över frågeställningen och dess bevisbörda på sin argumenterande motpart.
Redan de grekiska retorikerna kände till detta grepp för flera tusen år sedan.
Men ett grepp är det, för att försöka komma undan sin egen bevisbörda...
Inga-Lina
17 februari 2009 22:39
Parallellen är mellan ansvaret en förälder har för sitt barn, och ansvaret ett land har för sina medborgare. Alla medborgare, oavsett födelseort.
Anna
18 februari 2009 13:36
Det finns inga länder där det är tillåtet att mörda, stjäla och våldta. Om man utvisar sina medborgare stjälper man bara över kriminalitetens problem på en annan stat.
Syltan
11 mars 2009 23:07
Håller med dig, Anna, det finns inga länder som tillåter dessa saker.
En stilla undran: vi som är födda här i landet men har annat medborgarskap, ska vi också utvisas vid ev. grovt brott? Till ett land där vi kanske aldrig har bott...
http://syltan.bloggagratis.se