Ja, det menar jag att den gör, titt som tätt. Oline Stigs recension av Monica Antonssons bok "Mia - Sanningen om Gömda" i Sydsvenskan idag är väl en alldeles utmärkt text, men den faller ihop på just den punkten där den skulle kunna bli intressant - och det är inte Oline Stigs fel! Hon redogör bara rakt och ärligt för de rådande förhållanden:

När Maja Lundgrens roman ”Myggor och tigrar” nyss kommit ut satt jag på en buss med tjugo andra författare, på väg till en konferens. Det var ett fruktansvärt liv. Hälften var för, hälften emot, argumenten haglade fast bara tre hade läst boken.

Maja Lundgrens "Myggor och tigrar", Lars Noréns dagbok och andra liknande böcker engagerar och kommer att engagera landets författare, kritiker, litteraturvetare och journalister därför att dessa böcker utspelar sig i deras miljöer, bland deras likar. Ersätt ordet "författare" i ovanstånde stycke med "vårdbiträden" eller "kommunalarbetare", så får ni se.

"Gömda" och "Asyl" däremot både skildrar och vänder sig till arbetarklassen - och därför blir debatten kring dem osynliggjord. Trots att den pågår som bäst på bloggar runt om i landet. Där kreti och pleti dväljs.

Job stod på sig: Jag kan visst säga vad jag känner

Till Gud, för Gud är min bästa vän. Och med sin vän

Kan man tala öppet om allt.

Vad ingen av dem kunde se var att Gud själv stod i kapprummet.

Gud lyssnade noga på all som hade sagts. Gud böjde sig ner

Mot Jobs kompisar och viskade i deras öra:

Säg inte emot Job, försök inte bevisa för honom att han har fel.

Var inte oroliga för att jag ska ta illa vid mig.

Nu behöver Job er hjälp och er tröst, nu när han har blivit av med sitt hem.

Hjälp honom, dela med er av era leksaker, så ska jag ta hand om resten.

Och barnen reste sig upp, och kramade Job, och de gick iväg för att hjälpas åt.

När Job, Jobs föräldrar och Jobs kompisar

Hade gått iväg för att hjälpas åt med att ställa i ordning

Efter branden, satt Gud kvar och tänkte:

Hade Job rätt att kräva mig på en ursäkt?

Kan jag, Gud, som har ordnat hela världen

Och som bestämmer över allt, kan jag göra fel?

Har det någonsin hänt att jag ångrat mig?

fortsättning följer...

En lite annorlunda ingång till bråket om böckerna Asyl och Gömda läste jag om här.

Säljargument för romaner brukar vara: språk, gestaltning, karaktärsteckning, psykologisk trovärdighet, graden av påverkan på läsarna.

Men det starkaste/enda säljargumentet för böckerna Asyl och Gömda var att de byggde på verkliga händelser. Det var rätt säljargument, och försäljningen gick väldigt bra.

När det nu verkar som att händelserna inte riktigt motsvarade verkligheten vill vare sig författaren eller förlaget ta sitt ansvar inför läsarna.

Tvärtom är det läsarna som nu dumförklaras eftersom de inte kan skilja en dokumentärroman från en sann historia, inte kan orientera sig bland de litterära genrerna...

Med tanke på att böckerna hade arbetarkvinnor som sin främsta målgrupp får författarens och förlagets litterära lektioner en obehaglig bismak av klassförakt.

En anmälan om falsk marknadsföring kan kanske räta ut en del frågetecken - och i förlängningen väcka en bra litterär debatt.

Under tiden lekte Job i lugn och ro

På dagis med sina kompisar.

Plötsligt kom en fröken fram

Och var alldeles blek i ansiktet.

Hon sa: Dina föräldrar är här.

Konstigt, tänkte Job, det är inte dags att gå hem än,

Varför kommer mamma och pappa

För att hämta mig redan?

När Job kom ut i kapprummet

Såg han att mamma och pappa var alldeles rödgråtna.

De berättade att huset hade brunnit ner.

Och alla mina leksaker, frågade Job, vad har hänt med dem?

Jo, de har också brunnit mer.

Job satte sig på bänken och blundade.

Gud, sa han, jag har inga leksaker kvar.

Men allt jag någonsin haft har jag fått från dig,

Och om du vill ta tillbaka det är det helt okej.

Du och jag är fortfarande vänner.

Men jag tycker ändå att det du gjorde

Var orättvist. Jag har alltid varit din vän,

Aldrig varit dum mot någon.

Jag tycker att du ska be om ursäkt, Gud.

Job hade tre bästisar på dagis,

Och när de hörde vad som hade hänt

Kom de genast springande

Och satte sig bredvid Job på bänken i kapprummet.

När de hade hört vad Job hade sagt

Blev de lite oroliga. Får man prata så till Gud?

Säg inte så, Job! Du har säkert gjort något dumt

Och det är säkert därför dina leksaker brann upp.

fortsättning följer...

Som Stalin brukade säga: när man hugger skog flyger flisorna runt. Vad han menade med det är, tror jag, att spill är en nödvändig del av allt arbete. Och att människor går åt i kampen om makt, men det är inte den betydelsen jag vill prata om nu. För nu jobbar jag med att skriva en slutversion av barnboken, och har varit tvungen att döda en riktig darling, som jag därför tänker lägga ut här istället.

Sagan om Job, del 1

Nu ska du få höra vad som hände den gången

Ormen ville slå vad med Gud.

Kolla, sa ormen, ser du lillkillen där borta?

Klart jag gör, svarade Gud. Det är min kompis Job.

Vi pratar med varandra varje dag.

Just det, sa ormen, och Job har det ganska bra, eller hur?

Klart han har, svarade Gud.

Job har allt som jag tycker att ett barn ska ha.

Mat varje dag, ett varmt hem, snälla föräldrar

och leksaker att leka med.

Undrar du aldrig, sa ormen, ifall Job är kompis med dig

bara för att du har gett honom allt detta?

Egentligen inte, svarade Gud.

Jag är säker på att Job är kompis med mig

för att jag är hans Gud,

och han håller fast vid mig

oavsett vad som händer.

Vi kan slå vad, sa ormen med elak röst.

Om jag gör så att Jobs föräldrar börjar bråka och skiljer sig,

och om jag gör så att huset han bor i brinner upp

och han förlorar alla sina leksaker,

så kommer Job att bli så sur på dig

att han aldrig kommer att prata med dig igen!

fortsättning följer...

Har surfat runt på mina favoritbloggar och hittat bland annat detta "mot du jour" på Ylva Wallins blogg, apropå SVT:s dramasatsning:

Ibland kan man offra mycket av sina ideal för att ha råd med sitt Mårbacka.

Läs hela inlägget här

Det gick bara rakt in. Ja, så är det. Författaryrket är en ständig kamp för integriteteten, en ständig risk att förlora den. När jag var ung ville jag ha ett lönearbete vid sidan av skrivandet, i någon sorts romantisk föreställning om oberoende. Det fungerade inte, lönearbetet undergrävde bara min moral ytterligare.

Vad är då min Mårbacka?

Läste idag intervjun i DN Söndag med Ann Heberlein om hennes kommande bok och blev lite beklämd; trött på den självutlämnande dagboken i bokform. Vad är det för fel på en helt vanlig j-la roman? (Det sista är också ett citat, av Anna Schulze)