Som Stalin brukade säga: när man hugger skog flyger flisorna runt. Vad han menade med det är, tror jag, att spill är en nödvändig del av allt arbete. Och att människor går åt i kampen om makt, men det är inte den betydelsen jag vill prata om nu. För nu jobbar jag med att skriva en slutversion av barnboken, och har varit tvungen att döda en riktig darling, som jag därför tänker lägga ut här istället.

Sagan om Job, del 1

Nu ska du få höra vad som hände den gången

Ormen ville slå vad med Gud.

Kolla, sa ormen, ser du lillkillen där borta?

Klart jag gör, svarade Gud. Det är min kompis Job.

Vi pratar med varandra varje dag.

Just det, sa ormen, och Job har det ganska bra, eller hur?

Klart han har, svarade Gud.

Job har allt som jag tycker att ett barn ska ha.

Mat varje dag, ett varmt hem, snälla föräldrar

och leksaker att leka med.

Undrar du aldrig, sa ormen, ifall Job är kompis med dig

bara för att du har gett honom allt detta?

Egentligen inte, svarade Gud.

Jag är säker på att Job är kompis med mig

för att jag är hans Gud,

och han håller fast vid mig

oavsett vad som händer.

Vi kan slå vad, sa ormen med elak röst.

Om jag gör så att Jobs föräldrar börjar bråka och skiljer sig,

och om jag gör så att huset han bor i brinner upp

och han förlorar alla sina leksaker,

så kommer Job att bli så sur på dig

att han aldrig kommer att prata med dig igen!

fortsättning följer...

Har surfat runt på mina favoritbloggar och hittat bland annat detta "mot du jour" på Ylva Wallins blogg, apropå SVT:s dramasatsning:

Ibland kan man offra mycket av sina ideal för att ha råd med sitt Mårbacka.

Läs hela inlägget här

Det gick bara rakt in. Ja, så är det. Författaryrket är en ständig kamp för integriteteten, en ständig risk att förlora den. När jag var ung ville jag ha ett lönearbete vid sidan av skrivandet, i någon sorts romantisk föreställning om oberoende. Det fungerade inte, lönearbetet undergrävde bara min moral ytterligare.

Vad är då min Mårbacka?

Läste idag intervjun i DN Söndag med Ann Heberlein om hennes kommande bok och blev lite beklämd; trött på den självutlämnande dagboken i bokform. Vad är det för fel på en helt vanlig j-la roman? (Det sista är också ett citat, av Anna Schulze)