Filmen släpper inte riktigt taget - det är två saker jag tänkt på idag, mitt i bestyren med barnboken.

Barcelona, i all ära. Men Woody Allen gör det lite lätt för sig när han låter invånarna i Catalunyas huvudstad glatt pladdra på castillan utan att problematisera det en enda gång. Just i de kretsarna han skildrar pratar nog folk hellre catalan. Huvudpersonens gamla pappa borde definitivt göra det. Där glappar det lite.

Sen funderade jag på den scenen där Vicky, hennes man och deras amerikanska vänner äter middag - och det enda de pratar om, mitt i den förföriska natthettan, i hjärtat av denna passionerade stad är - hur de ska koppla ihop datorn med teven i sina nya villor. Och när jag funderade över varför denna scen ändå berör, kom jag att tänka på en upplevelse för några år sedan när hela familjen åkte till Vitryssland. Barnen satt och spelade på mobilerna, non-stop. Först var vi rätt sura på dem för att de inte ville ta åt sig allt det nya och spännade och exotiska, men till slut sa min man: "Låt dem spela ifred, mobilerna är det enda de känner igen här; deras enda trygghet".