Ja, det skulle man kunna kalla det när man blir väckt av katten i gryningen och ser morgontidningen på hallgolvet. Plockar upp den och slår upp kulturdelen - och ser där en recension av min senaste roman. Att bli så grundligt sågad innan man ens ätit frukost kan knäcka den mest härdade. Hur hanterar man något sådant då? Gråter en skvätt, förstås. Hotar (vem, kan man undra?) med att sluta skriva. Klär på sig och gör omelett, går till jobbet och köper en annan tidning på vägen. Okej, jag ska kanske inte misströsta helt och hållet... Resten av dagen odlar jag min paranoja. Svenskan har balanserad kritik och seriösa invändningar. Men har recensenten i DN något emot mig personligen? Fanns det verkligen inget gott att säga om boken? Inte ens en liten liten pluttegrej? Så där mal det på. Ett tag. Att vara författare kräver nerver av stål.

Författarnerver

Allvarligt talat frestar den här upplevelsen på. Utmaningen är att hitta tillbaka till skrivbordet. Hur går jag vidare? Mitt problem är inte så mycket taskiga recensioner som min "tvåboksförbannelse". Jag har skrivit två diktsamlingar, två jag-berättelser, två barnböcker, två romaner... Om jag inte bryter den här förbannelsen kommer jag att ångra mig på min dödsbädd. Och att ångra sig på dödsbädden är faktiskt det dummaste man kan göra.