Dagen efter Eurovision Song Contest sitter jag i köket hos mina ryska vänner  Y. och N. och dricker te.

Jag försöker hämta mig från det nationella traumat det innebär att se Charlotte Perelli på 18:de plats.

Y. tröstar mig: ”För all del, den svenska låten var kanske inget mästerverk och showen lite fattig, men vad gör det när en svensk undersköterska i princip kan leva på sin lön, när vägarna i Sverige faktiskt är asfalterade och pensionärerna får sina pengar precis på dagen. Vi i Ryssland är ju däremot tillbaka i Sovjettiden. Bristfällig infrastruktur utanför storstäderna, utbredd fattigdom och skenande priser – men vi kan hyra en Stradivariusfiol och rada upp hela Svansjön bakom Dima Bilan, ja och hela landslaget i ishockey om det behövs. Ifall det inte skulle räcka med konståkarna. Vi kan alla detta, men inte ge vår befolkning hygglig levnadsstandard”.

N. blir arg, börjar prata om hur illa Ryssland behandlas i internationella sammanhang och snart är diskussionen igång om vem som egentligen segrade i andra världskriget, och vem som gett de baltiska staterna rätt att skriva om historien. ”Snart kräver de väl Ryssland på skadestånd också”, skriker N, ”för att vi ockuperat dem”.

Jag dricker mitt te och känner hur krafterna återvänder.

Charlotte Perelli, allt är förlåtet!

Vi slipper i alla fall betala östländerna skadestånd!