Nu är jag inne i en manisk period där idéerna sprutar ut genom öronen igen - det är precis som om romanen hade suttit som en propp, och nu, när proppen åkt ut så forsar det in vatten i tomrummen. Och jag skriver fortfarande nästan bara för hand. Almanackan står också ut i fyra snibbar och ett hörn och jag förstår inte hur jag ska orka med allt, men å andra sidan har jag roligt. På onsdag ska jag till Skåne, till Värby församling och prata om Mirakelkuren med en läsecirkel. Känns onekligen lite skrämmande: de har läst boken, så nu vet de allt om mig. Men möten med läsare är guld värda - det är ju där jag får den riktigt djupa kunskapen om vad jag egentligen åstadkommit. En bok är inte färdig förrän den blivit läst.