De senaste dagarna har ju bloggen lite grand gått i just den här debattens tecken - artikeln i SvD idag gav mer bränsle åt tankarna. Nåväl - i ämbetsfrågan har jag en bestämd åsikt som jag menar vilar på biblisk grund, och för en gång skull kan jag rekommendera min egen bok, Mirakelkuren. Så här resonerar huvudpersonen Ludvig:

En del kollegor undrar hur jag kan tjänstgöra under en kvinna. De får inte det att gå ihop med min misstänkt katolska framtoning; jag är dock en exorcist, sen kan man kalla mig konsult så mycket man vill.

Men för mig är det självklart att kvinnor kan vara präster och biskopar. Jag har stöd i bibeln för det. Jesus sände ut apostlar vid två tillfällen. Ena gången skickade han ut tolv män. Den andra gången sände han ut sjuttiotvå. Vi vet inte om det fanns kvinnor bland dem, men det är inte omöjligt. Det fanns många kvinnor bland dem som följde Jesus och Jesus själv sa aldrig något som skulle kunna tolkas som en begränsning av kvinnans uppgift; tvärtom ville han utvidga den.

Det finns en rolig berättelse i Lukas evangelium som handlar om hur Jesus botar en stum. Den stumme börjar tala och människor som står omkring blir fulla av beundran. När Jesus dessutom förklarar på vilket sätt helandet gått till vet åhörarnas entusiasm inga gränser. En kvinna ropar: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.”

Jesus svarar: ”Säg hellre: saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.”

Kort sagt: fäst dig inte så mycket vid bröst och underliv. De är bra att ha, men inte det viktigaste. Viktigast är ditt förhållningssätt till verkligheten, din egen gudsrelation, din mänsklighet.

I detta korta replikskifte ligger ett helt feministiskt evangelium.

Alltså lyder jag en kvinnlig biskop utan problem.

Det märkliga i vår relation är snarare att hon gått med på att jag ska arbeta för henne. Kvinnliga präster har generellt sett svårt att frigöra sig från den liberala teologin, för den var den som förde dem till ämbetet och man hugger inte av den gren man själv sitter på och inte heller biter man den hand som föder en.

Det krävdes mod av biskop Charlotte för att välkomna mig, en svartrock sprungen ur en gammal prästsläkt, en smygpapist med klosterbakgrund och ett skumt förflutet.

Ja, vi var säkert ett roligt par.

Och det är precis det jag menar: en kvinnlig arbetsledare i kyrkan som har modet att välkomna en man från en annan kyrklig tradition är sannolikt mer sällsynt än en prästvigd man som med självklarhet accepterar kvinnliga kollegor.