ab

30 november 2007 23:43

Han får respekt för att han modigt erkänner det som går att läsa i en offentlig dom? Är inte det att klara sig lite väl lätt undan - eller är du ironisk?

Inga-Lina

1 december 2007 12:22

Ironisk? Inte alls. Vem som helst läser inte domar, hur offentliga de än är. Betydligt fler läser Svenska Dagbladet.

ab

2 december 2007 00:00

Men herregud, han erkände inte ett smack offentligt förrän Unni Drougge skrivit sin bok. Ska vi ha respekt för kvinnomisshandlare bara för att de inte ljuger också (när det f ö inte längre går att göra det)?

Inga-Lina

2 december 2007 14:02

Ja, det ska vi. Alla som bekänner sina synder själva - och inför andra - har min respekt. De som erkänner andras synder respekterar jag följaktigen lite mindre.

maria granberg

2 december 2007 16:45

Jag förstår vad du menar när du skriver att offerrollen är populär. Fler sympatiserar med den och en man som berättar att han våldtagit men nu går i terapi för att komma tillrätta med sig själv möts sällan av sympati utan mer av misstro. Det finns mörker och ljus i oss alla och det är svårt att ta till sig och förstå att även jag kunnat bli en som misshandlar barn våldtar kvinnor, våldför mig på andra etc. Även om man inte gör just det onda, så gör vi alla människor onda saker ibland och kanske utan att ens märka det, för det ondaste av allt tror jag är att vara likgiltig då någon lider och då vill jag inte tänka på hur många gånger jag kan ha varit verkligt ond.
Det handlar om allt det lidande som jag kanske inte orkar se eller tror mig orkar se.
Men jag vill nog ändå inte gå så långt och påstå att offerrollen är populär överallt.
Det finns fortfarande en stor skam och tystnad kring tillexempel sexuella övergrepp, därför att man efteråt känner sig så extremt smutsig. Så det finns också gott om människor som varit med om saker men som tiger i hopp om att glömskan ska läka det.

Inga-Lina

2 december 2007 17:15

Tack för din kommentar. Ja, du har rätt i att skammen kan hindra någon som råkat ut för ett övergrepp att vittna om det. Det har jag också sett exempel på. Men jag har även sett människor som kommit över skammen, berättat om vad som hänt och ändå behållit värdigheten - vad jag vänder mig emot är att någon som faktiskt VARIT offer och verkligen lidit inte märker när offerpositionen går över till en maktposition. Då är det kanske dags att besinna sig.

maria granberg

2 december 2007 18:12

När offerpositionen går över till maktpositionen, då är det verkligen hög tid att besinna sig.

Beträffande Unni Drougge. Jag kan inte låta bli att komma med en mycket moralisk kommentar.

De verkliga offren är inte det hennes fem barn?

Inga-Lina

2 december 2007 19:41

Ja, det är knasigt att barnen blir inblandade. Vilken mardröm!